"My dad's sick in bed

my mom's on the top!

There's something in the middle

going flip, flap flop!"

Så löd en av stroferna i den version av låten "Hey, Baberiba" som sjöngs på krogen Don Pedro i Göteborg i mitten av 1950-talet. Den sjöngs varje kväll, och när Ingemar Johansson var där kunde den på hans begäran sjungas flera gånger, av mej eller Johnny "King" Stoffel som ledde det lilla bandet på krogscenen.

Det fanns de som påstod att Ingemar var stöddig och muckade gräl när han kom åt. Det upplevde jag aldrig. Däremot var jag med vid flera tillfällen då andra människor muckade gräl med Ingemar utan att han rörde en finger. Oftast ingrep omgivningen och flyttade bort den störande personen. Turligt nog, för Ingemar kunde dela ut dagsedlar som kändes, med båda nävarna. På Don Pedro fick han dock alltid koppla av, och vara sig själv.

Dagsedlar, ja

Det var Ingemars eget uttryck. "Jag gav honom en dagsedel", kunde han säga efter en match och flina lite förtjust. De dagsedlarna lämnade ofta de träffade i en drömvärld. De tycktes komma från ingenstans och landa perfekt.

I presssen kalades Ingemar Johansson ofta Ingo. Det sägs nu att Ingemar aldrig gillade det smeknamnet. Jag har aldrig funderat över detta, men däremot vet jag att jag aldrig hörde någon som talade till eller om honom kalla honom "Ingo".

Vi sa alltid Ingemar. Det var självklart, utan att han själv eller någon annan framställde några särskilda önskemål.

Bryggeriet Apotekarnes skapade dock en läskedryck med det namnet, och jag är tveksam till att detta kunde inträffa utan Ingemars godkännande. Och samma bryggeri bytte namn på drycken till "Zingo" när Ingemar förlorade VM-titeln till Floyd Patterson. I rest my case, som de säger i nordamerikanska domstolar.

Jag var ingen av Ingemar Johanssons närmaste vänner. Men våra vägar korsades ett flertal gånger, från mitten av 1950-talet till slutet av 1970-talet.

Varje gång hade jag anledning att lägga märke till den humor och ödmjukhet som var hans adelsmärke.

Första gången var när jag fick uppdraget att hälsa honom välkommen som "veckans gäst" till Hotell Mårtenssons tisdagsshow i Halmstad. Detta inträffade 1958, när Ingemar förberedde sig för mötet med Eddie Machen i Göteborg.

Det hade varit lätt för Ingemar att nobba. Eddie Machen var en svår motståndare och ett stort steg mot den eftertraktade VM-matchen mot Floyd Patterson. Men Ingemar tackade ja och gav mig möjligheten att från scenen presentera honom som "världens nästa mästare i tungsviktsboxning".

Som tack fick jag några dagar senare, per post, en ringsidebiljett till matchen mot Eddie Machen på Ullevi i Göteborg,

På den tiden fullgjorde jag min militärtjänst vid regementet I:16 i Halmstad. Jag var föga populär hos befälet eftersom jag med alla medel försökte göra mig fri från tjänsten som befälselev. Detta var säkerligen anledningen till att jag tilläts lämna regementet först klockan fem på eftermiddagen, dagen för matchen.

Jag var pank som en kyrkråtta. Buss eller tågbiljett var inte att tänka på så det var bara till att ställa sig på vägen och hoppas på en lift.

Med tummen i vädret vandrade jag norrut och halvvägs till Getinge stannade en bil. Det var en Lloyd Arabella, en söt liten småbil som försökte ge sken av att vara ett dollargrin i miniatyr. Dess motor lät som en illa uppfostrad geting och dess beklämmande topphastighet riskabel för en som ville till Göteborg och titta på boxning. Strax söder om Varberg fick vi stanna för att tanka och då var bilens förare och hans fru så hungriga att de pasade på att äta middag.

Sen, stressad och medellös ställde jag mig åter vid vägkanten i förhoppningen att få en ny lift. Det misslyckades och fyrtiofem minuter senare var jag åter på väg till Göteborg, som fripassagerare i samma Lloyd Arabella.

Jag tillhörde därför dem som kom fram till Ullevi när Ingemar redan hade delat ut den avgörande dagsedeln. Och eftersom min permission slutade redan klockan två på natten var jag tvungen att genast börja mitt återtåg till Halmstad.

I radions nyhetsutsändningar, i en långtradare lastad med maskindelar till Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö, hörde jag hysteriska beskrivningar av den korta matchen. Ingemar skrattade förtjust när han senare fick höra att jag missat fighten.

Jag har alltid skyllt på paret i den ljusbå Lloyd Arabellan att jag aldrig fick se Ingemar Johansson boxas i verkligheten. Men jag fick istället glädjen att bilda mig en uppfattning om hans person i verkligheten. Och mina möten med honom gör att jag idag kan beskriva honom som en ödmjuk, generös och mycket humoristisk person, märkvärdigt opåverkad av det kändisskap som följde av framgångarna i boxningsringen, på vita duken och som intervjuobjekt för internationella medier.

Humor och slagkraft visade han prov på redan vid återkomsten till Sverige efter VM-segern. Efter det triumfartade mottagandet på Ullevi i Göteborg kördes Ingemar vidare till Götaplatsen. Där pågick ett direktsänt TV-program med Karin Sohlman som programledare, och hon skulle presentera den nye världsmästaren för en mångtusenhövdad publik. När denna lugnat sig någorlunda sa Karin Sohlman, som aldrig tidigare sett Ingemar: "Jaså, är du inte större än så?!" Och Ingemar svarade blixtsnabbt: "Nää, men det tycktes ju räcka till ändå!"

Den förmågan till snabba repliker fick flera journalister glädje av. Som den sportkommentator som intervjuade Ingemar morgonen efter den första förlustmatchen mot Floyd Patterson: "Nåå, Ingemar, hur kändes det att vakna i morse och inte vara världsmästare?" "Åh, herre gud!", fnissade Ingemar, "Jag har vaknat massor av morgnar utan att vara världsmästare!"

Efter den famösa vinsten över engelmannen Brian London, där Ingemar efter att ha behärskat hela matchen gick på en propp i sista rondens sista sekunder, beslutade han att lägga handsakarna på hyllan. I samband med detta träffade jag honom på flygplatsen Kastrup. Det visade sig att vi skulle flyga till Chicago med samma plan och jag frågade honom vad han skulle göra där. "Jag har blivit erbjuden att möta Sonny Liston!", sa Ingemar till min stora förvåning.

"Du är galen!", sa jag. "Inte fan tänker du väl möta Sonny Liston!"

"Nää, jag aktar mig noga", svarade han, "men man vill ju höra vad dom har att komma med! Å en gratisresa till Chicago kan man ju inte säja nej till!"

Mitt sista möte med Ingemar Johansson ägde rum en kylig januarivecka i hans trivsamma motell i Pompano Beach i Florida. Utöver en finländsk före detta boxare var jag den enda gästen och på kvällarna satt vi tre tillsammans i mitt rum, som jag tror var det enda som hade färg-TV, och kollade på boxning, berättade historier och pratade om gamla tider. Jag minns att jag berättade en historia som handlade om grapefruktshalvor och ishockeyspelare som Ingemar älskade. "Får jag den av dig", sa Ingemar, "så får du ingen räkning när du reser hem till Sverige."

Senare hörde jag honom berätta samma historia, både i radio och TV och jag såg aldrig skymten av någon räkning.Detta var i samma veva som han träffade Edna Alsterlund, som han många år senare gifte sig med. Och långt innan han drabbades av den sjukdom som skulle prägla hans sista levnadsår.

På golvet i mitt rum låg de tomma kartonger som bara några minuter tidigare innehållit Pizza Marinara och jag fyllde på våra glas med vitt Californiskt vin som var vår kvällsdryck under dessa minnesrika dagar.

"Fan", sa Ingemar plötsligt, "har ni tänkt på att jag egentligen är väldigt lik Ingrid Bergman. Hon byter också partner ungefär vart tionde år!" Och så skålade vi för Edna och för kärleken som alltid finns om man bara vågar vara öppen för den.

Han må vara borta nu Ingemar Johansson, den störste av alla Göteborgs "Goa Gûbbar", men glömd lär han inte bli i första taget.

Sov gott, grabben!

Du kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.