Jag ligger bredvid dig i sängen.
Det är som vanligt, med mitt konvexa lår över ditt oklädsamt hårda höftben och bröstet tätt pressat mot din stela ryggrad. Du har väckt mig igen, med håret i pannan och gråten i halsen.
    Och jag betraktar tyst hur värmeljusen på ditt fönsterbläck begår kollektivt självmord. Ett efter ett slocknar de, tills mörkret står på sovrumströskeln med snuttefilten under armen och mardrömmar i pyjamastyget.
Då skriker jag att jag fan inte är din morsa! och reflekteras i två ögon. De är visst våta nu, de blågröna.
    Oljud från golvet och när jag ser efter igen står dörrglipan tom. Jag misstänker att det är världens förväntningar som krupit in och gömt sig under sängen bland allt annat jag tröttnat på. Som dina utslitna skor och söndertvättade kalsonger och VARFÖR?.
Antar att det här skulle klassas som ett idealiskt tillfälle att berätta för dig om ansiktena, de jag ser framför mig när vi knullar. Eller sorry, när jag knullar.
Nuförtiden känns den, precis som de flesta andra  akter i vårt skådespel, mest som en one girl show. 
    Det värsta är nog ändå att du verkar ha fått för dig att det är dina sårbara hundvalpsögon som får mig att härda ut. Som om jag skulle sympatisera med en så fragil och obalanserad varelse som du. Det är att allvarligt undervärdera min känsla för mental kvalité.
Nej, om jag vore som du skulle jag langa upp en fet tacksamhets bön ur halsen och adressera den till Russell Crowe och Anders Wendin. Utan dem hade nätterna med min kropp ovanpå din upphört för länge sedan.
    För deras ögon är inte grumliga som sjöbottnar. Deras läppar är allt annat än torra och när de biter mig sexigt i örsnibben fyller doften av mjuka nackhår hela lägenheten.

Jag ligger bredvid dig i sängen.
Det är som vanligt, med mitt konvexa lår över ditt oklädsamt hårda höftben och bröstet tätt pressat mot din stela ryggrad.
Och jag tänker allt det här.
    Under tiden bara andas du, som om ingenting. Blundar och andas.
Jag ser hur frågorna fastnar mellan våra läppar. Jag tar spjärn mot sänggaveln och slår bort dem med allt jag har. Jag slår bort dem med två knutna nävar och en tafatt önskan att faktiskt älska någon.
    Och svaren lossnar mellan våra kroppar i ett fem centimeters mellanrum, i ett madrasshav utan flytväst. Du lägger handen lätt på min kind och miljöförstöringen sticker i porerna.

Vi bildar en global katastrof. 
Jag klättrar upp mellan dina skulderblad och håller mig fast.