Överallt, varje del av mig. Situationen svämmar över i varje millimeter. Jag måste bort härifrån, jag måste försvinna nu. Du säger att du vet, du vet precis hur det är, det är just så som jag vet att det verkligen inte är. Du har inte en aning om någonting och ändå måste jag sitta precis mittemot och lyssna. Jag vet att du har fel, jag vet att jag vet. Men jag vill inte erkänna något alls för er, allt är erat fel, fel, ni har fel, gör fel. Jag kan inte ta mig ur en kris som växer i mig och sprider sig som en epidemi i varje ven. Jag känner hur det snurrar och jag minns inte var jag var för tio minuter sedan. Vart fanns jag när klockan slog och huvudet bultade och allt jag visste var att jag orkar inte. Inte dit, inte bort, inte fram, ingenstans. Jag måste få stanna och vila, jag måste sitta ner. Jag klarar inte av att hålla tanken borta, den får flyga fritt och den vill inte stanna. Jag vet inte var allt tar vägen. Vem andas in luften jag just gjorde mig fri ifrån, vem tog min plats när jag till slut kom ifrån busshållplatsen, när jag klarade att ta mig därifrån. Jag måste vara själv, men jag är rädd för ensamheten. Jag vill gråta på din axel tills det inte finns någonting kvar, jag vill hålla allting inne tills det växer bort, ut från mig. Men det växer inåt, rakt in i hjärtat, och som en fånge önskar jag att jag kunde fly härifrån. Jag vill inte se fler ögon, jag vill inte att någon mer ska förstå.