Redan före klockan åtta följande morgon hämtades jag av militärambulansen för transport till regementets sjukstuga. Snart låg jag i en säng som skiljde sig från slafarna i logementen endast genom att den hade en gammal illaluktande tagelmadrass istället för de halmpåsar som de friska rekryterna sov på.

De övriga tre sängarna i rummet var tomma.
Min säng var placerad närmast den öppna dörren och utanför kunde jag höra hur dagens hjälpsökande värnpliktiga en efter en friskförklarades av en tidvis ganska högljudd läkare.
Flera gånger betraktade jag den märkliga svullnaden på min mage och för varje gång tyckte jag att den såg alltmer misstänkt ut. Ett tag tyckte jag mig till och med kunna urskilja spår av det räfflade mönstret på gympadojans gummisula och jag var övertygad om att det bara var en tidsfråga innan min bluff skulle avslöjas och jag själv placeras i arresten i avvaktan på krigsrätt.

Prick klockan tio kom regementsläkaren in i mitt rum med samma bunt av handlingar som dagen innan. Han hälsade lika välartikulerat som dagen innan och jag svarade med ett artigt ”godmorgon, major”. Utan att fråga mig om hur jag mådde sa han:
”För soldatens information kan jag meddela att jag har talat med distriktsläkaren i Göteborg. Hon sa sig minnas fallet ganska väl just på grund av den långa sjukskrivningen som, enligt hennes noteringar, sträckte sig över hela åtta veckor.”
”Oj då!”, sa jag.
”Hennes journal innehöll diagnosen ’svår, möjligen misskött hjärnskakning med återkommande yrselanfall, huvudvärk och illamående’. Dessutom fanns i hennes noteringar uppgiften att soldaten haft en kraftig hjärnskakning även som barn?”
”Ja, det stämmer”, medgav jag.
”Men inte heller den hjärnskakningen har soldaten ansett värd att nämna vid mönstringen?”
”Men då var jag ju bara sex, sju år”, försvarade jag mig.

Han lutade sig fram och lyste in i mina ögon med en liten lampa, precis som läkaren på lasarettet gjort dagen innan.
”Har soldaten ont i huvudet idag?”, frågade han.
”Nej, major.”
”Yrsel?”
”Nej.”
”Illamående?”
”Nej.”
”Och hur känns det i magen?”

Nu började jag darra lite, för nu misstänkte jag att avslöjandet var nära. Nu kommer han triumferande att berätta att han genomskådat hela vår plan, tänkte jag, och i detalj redogöra för hur jag gått tillväga i mitt klumpiga försök att dra den svenska krigsmakten vid näsan.
I krigstid straffas desertering med döden, det visste jag, men vad var straffet i fredstid?
Min panna var kallsvettig och jag kände hur iskalla droppar även rann efter nacken mot ryggen för att absorberas av nattskjortans allt fuktigare bomullstyg.
”Inte så farligt”, sa jag ynkligt, ”det känns mest utanpå och knappast alls inne i magen.”
”Nänä, röntgenbilderna var ju tydliga och bra”, sa regementsläkaren och placerade den nu släckta ficklampan i bröstfickan på sin vita rock.

Det sägs att tystnaden ibland blir så tät att den går att ta på.
Den tystnad som nu följde var så tät att man troligen kunnat bygga flervåningshus på den.
”Får jag se på blåmärket en gång till”, sa regementsläkaren plötsligt och vek undan lakan och filt med en hastig rörelse. Jag lyfte lydigt på nattskjortan och blottade det som säkerligen skulle anföras som bevis A i den kommande rättegången.
Han lät sina fingerspetsar försiktigt vandra över svullnaden och mina magmuskler reagerade lika snabbt och tydligt som dagen innan.
Då avbröt han trevandet och plockade istället fram en reservoirpenna ur rockfickan. Han skruvade av huven och ägnade sig sedan i flera minuter åt, att under tystnad, komplettera innehållet i min sjukjournal.
Så suckade han djupt och vände åter sin uppmärksamhet mot mig.

”Ytligt sett kan det förefalla som om soldaten haft tur. Ett fall som åstadkommer en så besvärande svullnad utan att samtidigt lämna några som helst spår i bukhålan, ja, nog förefaller det mig lite - märkligt.”
Jag sa ingenting.
”När det gäller den plötsliga yrsel som ju sägs ha varit den utlösande faktorn för fallet har vi inte kunnat se några fysiska orsaker.
En känsla av yrsel eller svindel kan, liksom huvudvärk och illamående, uppträda av ganska banala skäl. Någon har nämnt att soldaten inte åt någon frukost igår. En sådan sak kan i sig vara tillräcklig för att kroppen skall protestera, särskilt i samband en fysisk ansträngning.”
Nu kunde jag naturligtvis ha informerat honom om den torra sherryn, den ljuvligt krämiga soppan och pumpernickeln med vällagrad västerbottensost - men varför visa upp sig för en hungrig björn som tydligen var på väg att lufsa i fel riktning?
”Men”, fortsatte regementsläkaren, ”vi kan heller inte blunda för att yrselanfallet kan vara symtom på en neurologisk skada, kanske en ärrbildning från någon av de tidigare hjärnskakningarna.
Min uppfattning är att detta ställer krav på en specialistundersökning. Därför skall soldaten få en remiss med begäran på utredning vid den neurologiska kliniken på Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg.
”Jaha,” sa jag.
”I avvaktan på detta är soldaten T-förklarad.”

T-förklarad, tänkte jag, vad fan betydde det?
Tjänstduglig? Tukthusfånge? Tokig? Tvångsrekryterad? Typgodkänd? Ytterligare ett tiotal ord på “t” flög genom mitt huvud innan regementsläkaren gav mig svaret.
”T-förklarad betyder att soldaten är tillfälligt olämplig för militärtjänstgöring under viss tid. Därigenom förlorar soldaten viktig utbildningstid och jag förordar därför, att han återinkallas till fortsatt tjänstgöring först nästa år.”
”Jaha?!,” pep jag begåvat.
”Det kommer att ta ungefär en vecka innan alla papper är klara och soldaten får fara hem. Till dess är han sjukskriven, men inte sängliggande, och får följa plutonens utbildning som åskådare. Är det uppfattat?”
”Ja, major”, hörde jag mig själv svara.
Samtidigt tänkte jag: Herregud! Vi har lyckats!
Han gick på det!
Jag får åka hem!

Möjligen såg regementsläkaren ett uttryck av triumf i mitt ansikte för han sa:
” När vi har fått resultatet av specialistundersökningen får vi besluta om hur vi skall gå vidare.
Jag måste erkänna att jag fortfarande står lite frågande inför hela händelseförloppet och om undersökningen inte visar att det finns några neurologiska fel på soldaten kan jag förbereda honom på, att jag kommer att vara mycket mera frågvis än hittills:”
Jag nickade tyst och regementsläkaren lämnade rummet.
Utifrån hörde jag sedan hur han instruerade någon om vad som skulle ske med mig följt av ett ögonblicks tystnad.
”Var det något mer, doktorn”, hörde jag en kvinnlig röst fråga, och efter en stund svarade läkaren.
”Nej, ingenting.”
Men sedan sa han: ”Fan i helvete, jag är fullständigt övertygad om att den där fettklumpen simulerar.
Men han är skicklig, den jäveln, så jag vet inte hur jag skall komma åt honom.”
”Inte”, sa den kvinnliga rösten utan entusiasm.
”Nä, inte ännu, i alla fall”, sa regementsläkaren och det skulle gå ett helt år innan jag hörde hans missnöjda röst igen.

Lite drygt sex månader senare fick jag ett brev från Sahlgrenska Sjukhuset som förklarade att nu var det dags för en neurologisk undersökning.
Denna visade sig vara utomordentligt obehaglig och kanske tillvarons djävulska revansch för det påhitt som gjorde den nödvändig.
Nu förstod jag regementsläkarens sublima småleende när han skrev in i journalen vad han ansåg att man måste göra med mig. Kanske visste han till och med vilken dag och tid jag skulle infinna mig på sjukhuset så att han kunde sitta bakom sitt slitna ekskrivbord och småvissla av förtjusning.
Månne småpratade han med sig själv där han satt, små skadeglada meningar i stil med: ”Nu sprutar dom nog in kontrastvätskan, hi hi hi, och nu är det nog dags för att fylla på med lite luft, ho ho ho!”

Jag lämnade sjukhuset illamående och med en dånande huvudvärk, men det var knappast därför människorna tittade roat på mig när jag vacklade utför Per Dubbsgatan mot mitt hem på Linnégatan.
Nej, det var för att det, i den friska vårvinden, stod en sky som av finfördelat mjäll kring mitt huvud.
Det var resterna av den märkliga lera som man på den tiden fäste elektroderna med när man kartlade strömförhållandena i hjärnan. Den förvandlades till damm när den torkade och jag fick schamponera håret flera gånger för att bli av med resterna.

Nu följde en tid av väntan och oro.
Vad hade proven visat?
Var simulant avslöjad nu, och vilka skulle repressalierna bli?
Skulle jag redan nu förbereda ett bländande försvarstal i vilket jag med en väl avvägd blandning av charm och självironi skulle få åhörarna att känna sympati och förståelse för mitt handlande?

Jag plockade fram ett papper, fuktade en anilinpenna och skrev:
”Herr Överste!
Herr Regementsläkare!
Och övriga höga herrar som, på grund av mitt handlande tvingas försöka nå fram till en rättvis bedömning av vilken påföljden bör bli för denna min barnsliga försummelse.
Barnslig, javisst, ty herrarna bör betänka att försyndelsen ägde rum för nästan exakt ett år sedan, då jag fortfarande hade drygt två år kvar till den dag då jag, enligt gällande lag, betraktas som myndig.

Det var också denna omognad som gjorde, att jag vid mönstringen något år tidigare accepterade ert erbjudande att, trots min totala avsaknad av boklig bildning, få erhålla en av staten bekostad utbildning till officer.

Officer!
För en yngling som jag var det ett ord som skimrade av glans, makt och framtidsmöjligheter.
För mig, det obildade kontorsbudet från den stora hamnstaden, lät det som en utopi, en ouppnåelig dröm!
Skarpladdade automatvapen, eggande kommandorop och blankpolerade guldgaloner!
Sprittande reveljer vid den svenska fanans högtidliga hissande, och lika stämningsfulla reveljer när solen i ett rosafärgat skimmer försvann bakom horisonten.

Inte fantiserade jag om fotsvettsdoftande värnpliktiga som tillredde sin frugala havrevälling på svagt pyrande eldstäder i svinkalla tälthyddor mod. 39!
Inte såg jag framför mig att tvingas knacka urinkalk i dåligt upplysta och illa rengjorda latriner, noggrant bevakad av hysteriskt kommenderande och prestigehungriga vicekorpraler!
Inte kunde jag heller föreställa mig hjärtskärande rop på hjälp från lemlästade människor vars livsviktiga organ trängde ut genom skotthålen i deras söndertrasade uniformer, skador som det skulle vara min plikt att åstadkomma.

Nej, den bild som ordet ”officer” frammanade, för det naive gossebarn som var jag, var bilden av en fältmarskalk Montgomery, en general Eisenhower eller kanske allra mest en general Douglas McArthur som, med skärmmössan i absolut rätt vinkel över de mörka glasögonen tog pipan ur munnen precis lagom länge för att kunna säga ”I shall return”.
Under den skärmmössan, mina herrar, bakom de glasögonen, med läpparna kring det pipskaftet såg jag mitt eget, gosserunda ansikte.
Men inte som en man med rätt att besluta om och till och med skörda andras liv, utan som en fredens och samexistensens apostel, i en trött men förhoppningsfull efterkrigsvärld.

Den utbildning ni hade planerat för mig försökte övertyga mig om, att soldater och vapen är en förutsättning för fred.
I stället lyckades den övertyga mig om motsatsen, nämligen att den verksamhet ni representerar är en förutsättning för krig!

Även det mest förödande krig avslutas ju med förhandlingar i syfte att skapa fred. Varför inte inse att det är förhandlingar som leder till fred, förhandlingar mellan människor och inte mellan soldater, med sökandet efter rättvisa som grund och med ordet som enda vapen.
Förhandlingar som dessa, mina herrar!
Förhandlingar där vi, tillsammans och med full respekt för varandras synpunkter, försöker nå fram till och enas kring beslut som präglas av förnuft, medmänsklighet och rättvisa.

Förhandlingar som inte utgår från axiomet att kriget är oundvikligt.
Förhandlingar, vars värde inte snedvrids av att ni anser er respektera övermakten samtidigt som jag är en patetisk representant för det folk som alltid drabbas hårdast av de meningslösa krig som ni anser er behöva utbilda - och därmed förbereda - oss människor för.
Mitt så kallade brott, det dramatiska fallet i hinderbanan, var ingenting annat än en enskild människas vanmäktiga rop på hjälp, ett valhänt försök att protestera mot det meningslösa våld som ni och andra ledare i vår värld vill att vi skall delta i och dessutom lära andra unga människor att acceptera som ofrånkomligt.

Mina herrar!
Jag ber er!
Tag ert förnuft tillfånga, innan det är för sent.
Tolka mitt rop på hjälp på rätt sätt.
Fria mig från alla anklagelser för bedrägligt beteende i avsikt att slippa militärtjänstgöring. Sälla er istället till den växande skara av ansvarsfulla, förnuftiga medborgare som inser, att det krävs en radikal förändring i vårt sätt att betrakta vår omvärld, för att skona mänskligheten från det som våra förfäder kallade Ragnarök!”

Med bultande hjärta och blossande kinder satte jag mig ner under mängdens jubel. Minsann, syntes där inte en tår i ögonvrån på den tidigare så fruktade regementsläkaren? Och lyste inte regementschefens anlete upp av ett lättat och förklarat leende, när han stolt vandrade bort till papperskorgen för att med en min fylld av avsmak frigöra sig från sitt förhatliga handeldvapen?

Det hundratal internationella journalister, som dittills under tystnad häckat på läktaren i den rymliga rättssalen hyllade mig med stående ovationer.
Därefter kämpade de fredligt om de telefoner genom vilka de nu såg som sin uppgift att informera världen om den unge idealisten som, i likhet med Alfred Lord Tennyson, modigt förespråkade Det Tusenåra Fredens Rike.

Detta anförande hittade jag i en vindsskrubb närmare femtio år senare, tillsammans med ett annat pekoral; en ungdomspjäs vid namn ”Lita på oss mamma!” nedtecknad av samma överspända skribent.

Till båda verkens försvar skall nämnas att de aldrig tidigare kommit till någon annan människas kännedom.