Om jag inbillat mig att jag själv skulle få reda på resultaten från den neurologiska undersökningen hade jag blivit gruvligt besviken.
Ånej, makterna är finurligare än så.

Först fick jag ett brev i vilket jag uppmanades att ett visst datum ansluta mig till den nya pluton befälselever som ryckt in året efter min kullerbytta.
Där skulle jag “passivt följa övningarna” till dess jag kallades till regementsläkaren. Denne skulle då ha tagit del av testresultaten och tillsammans med regementsnämnden ha fattat beslut om min framtida betydelse för Sveriges, och då särskilt Hallandskustens. militära försvar.

Prick en vecka innan jag skulle resa till Halmstad fick jag ett brunt kuvert från Sahlgrenska Sjukhusets neurologiska avdelning.
Jag slet upp det och fann i dess inre ytterligare ett igenklistrat kuvert plus ett kortfattat meddelande:
”Bifogade förslutna kuvert skall vid inryckningen omedelbart och i obrutet skick överlämnas till Regementsläkaren vid Kungl. Hallands Infanteriregemente.”

Tvärs över fliken på kuvertets baksida fanns en stämpel som möjligen var avsedd att försvåra ett olaga öppnande.
Den fungerade i två dagar, men sedan tog min nyfikenhet överhanden.
Det gamla tricket med vattenånga kände jag naturligtvis till, men detta var första gången jag hade anledning att pröva det i praktiken.
På dagens självklistrande kuvert fungerar det förmodligen inte men där, i köket på Linnegatan, såg jag till min förtjusning hur ångan löste upp det vattenbaserade limmet.
Med darrande händer plockade jag fram den hemliga rapporten om min neurologiska hälsa.

På tre välfyllda sidor redovisades resultaten av de undersökningar jag genomgått. Överallt lyste ordet ”negativt” emot mig och det tog en stund innan jag förstod att det betydde, att de inte kunnat finna några fel på mig.

”Frisk men avslöjad”, tänkte jag och blev rejält nervös inför det kommande mötet med regementsläkaren. Jag lade försiktigt tillbaka pappren i kuvertet och kletade lite björnklister på fliken.
Stämpeln baktill hade blivit lite suddig, men jag var ganska säker på att ingen skulle upptäcka att jag tjuvläst rapporten.

”Fullständigt meningslöst”, sa jag till mig själv. ”Det enda jag åstadkommit är att försena en oundviklig militärtjänstgöring ett helt år.”
Nu skulle jag tvingas börja om från början, tillsammans med nya och okända kamrater.
Till skillnad från jazzpianisten, fotografen, läroverksadjunkten som nu bara hade tre futtiga månader kvar av sin tjänstgöring.

Det var en strålande sensommareftermiddag när tåget lämnade Göteborgs Central med slutdestination Köpenhamn och stopp i Varberg, Halmstad och Malmö.
Jag kände mig som en dömd brottsling på väg att avtjäna sitt straff.
Jag satt på fönsterplats i en andraklasskupé och såg det svindlande vackra svenska landskapet rullas upp som en naturfilm utanför den lindrigt rena glasrutan.

Mitt emot mig satt en äldre dam som på ett rörande sätt stavade sig igenom en brevkurs som hette ”Spanska för nybörjare”.
Hon tittade ursäktande på mig och viskade de spanska orden för att inte störa mina eventuell tankar.

I Varberg fick vi sällskap av en kortväxt flicka i tjugoårsåldern vars kläder doftade cigarettrök och stekt makrill.
Hon berättade att hennes pojkvän hade kommit hem på morgonkulan efter fyra dygns fiske på Kattegat och att hon stekt makrillfiléerna i nästan tio minuter på var sida innan hon serverat dem med en sås på citron, dill och grädde.
Den äldre damen rynkade på näsan och hävdade, att makrill liksom tonfisk skulle dubbelpaneras och stekas i olja, snabbt på ganska hög värme, innan den serverades på varma tallrikar med dillstuvad potatis och isvatten.
Den kortväxta flickan stirrade spörjande på mig och jag sa som sanningen var att jag tyckte bäst om makrill när den var rökt och serverades med kall nypotatis och en sås på gräddfil, gräslök och nymalen svartpeppar.
Då blev det tyst i kupén, med undantag för det diskreta kluckandet från den välfyllda vattenkaraff som stod i en polerad trähållare snett till vänster om mitt huvud.

”Vart är du på väg?”, frågade Varbergstjejen efter en stund. ”Jag skall ställas inför krigsrätt i Halmstad”, sa jag, inte så mycket för att väcka uppmärksamhet som för att det var vad jag trodde skulle inträffa.
”Vaddå för”, frågade hon intresserat och jag kom på mig med att inte veta hur jag skulle beskriva min förbrytelse.
Bedrägeri, kanske?
Men det tyckte jag lät som ett ekonomiskt brott, då skulle hon säkert missförstå mig.
Försök till bedrägeri?
Fuskfall i hinderbana?
Simulerad hjärnskada?
Manipulerad magåkomma?
Stämplingar mot Sveriges försvar?
Fanflykt fanns det visst någonting som kallades.
Bedrägligt beteende av bufflig befälselev?

”Det får jag tyvärr inte berätta”, drog jag till med. ”Det är hemligstämplat eftersom det anses kunna skada den svenska krigsmakten.”
Den äldre damen hade nu lagt ifrån sig sin kursbok och tittade ut genom fönstret i ett misslyckat försök att se ut som om hon inte lyssnade på vårt samtal.

Varbergstjejen såg imponerad ut.
”Är främmande makter inblandade”, frågade hon halvviskande.
”Bara om du anser att Halland är del av en främmande makt.”
”Mycket lustigt”, sa hon utan övertygelse men jag såg till min glädje antydan till ett leende hos den äldre damen.

”Nästa Halmstad!”sa konduktören som just passerade vår kupé och jag reste mig för att ta ner min gamla duffelbag från bagagehyllan.
Den var tillverkad av grön smärting och med botten och handtag av äkta läder. När jag skulle packa den samma morgon hade jag beslutat mig för att ta med en liten skvätt Jamaicarom och en CocaCola som blivit över efter gårdagens blygsamma avskedsfest.
För att undvika upptäckt av en onödigt nyfiken kasernvakt hade jag, klyftigt nog, hällt spriten i en termos och fyllt på med den kolsyrade drycken.

En modern termos hade kanske klarat detta.
Min gamla korkade värmeflaska hade det inte.
Det stod nu en tydlig doft av alkohol och fuktigt läder kring min väska, och det var lätt att tänka sig hur mina böcker, strumpor och underkläder hade det i vätan.
Jag öppnade väskan för att se på bedrövelsen: Samtidigt som tåget bromsade in för ett kort uppehåll på Centralstationen i Halmstad skruvade jag av locket till min termos och fann, till min förvåning, att den fortfarande rymde en rejäl om än avslagen grogg.
Trots det var kläderna duktigt våta och dessutom missfärgade av den bruna drycken.

”Vart är du på väg?”, frågade jag tjejen från Varberg.
”Till Köpenhamn”, sa hon.
”Då kan du behöva något uppfriskande på vägen”, sa jag, och ställde min otillfredsställande termos framför henne efter att någorlunda hjälpligt ha torkat av den med ett par randiga bomullskalsonger.

En visselsignal från perrongen förkunnade att tåget närmade sig sin avgång. ”Lycka till”, sa den äldre damen när jag grep min spritdoftande bag och skyndsamt lämnade vagnen.

Inryckningen på regementet var till förväxling lik den jag deltagit i året innan. Samma illasittande uniformsjacka, samma alltför vida uniformsbyxor, samma illa stoppade raggsockor. Ficklocken på de ostrukna skjortorna stod fortfarande i stram givakt och kalsongerna fortfarande skrattretande stora. Kängorna var för all del ganska välborstade men delade frikostigt med sig av de tidigare bärarnas bristfälliga fothygien.
Madrassvaret var nödtorftigt reparerat i sömmarna och trots att det var trådslitet fyllde jag det till brädden med halm, vis av tidigare erfarenheter

Sålunda överlastad nalkades jag den kasern där jag nu skulle dela logement med en skara relativt nyinryckta befälselever.
En överslaf närmast dörren i lucka två var ledig och jag slängde upp den välstoppade halmkorv som efter bara några nätters sömn borde bli en någorlunda bekväm madrass.

Rummet var folktomt så när som på en rödlätt ung man som tycktes sova i en underslaf närmast fönstret.
Jag hade ingen lust att störa, så jag bäddade min säng så tyst jag kunde och fyllde mitt skåp med uniformspersedlar, bland vilka en glatt grönfärgad grötmundering var en chic nyhet för året.
Jag stängde och låste dörren när jag hörde en späd röst från den rödlätte ynglingen.

”Det är du som är Mossberg, va?”
Jag erkände.
”Det är du som skall till sjukan i morgon. Det står på anslagstavlan där ute. Vi undrade länge vem den där Mossberg var, som skulle till sjukan, för vi har ju ingen här i plutonen som heter Mossberg.” ”Hade inte”, förtydligade han, samtidigt som han reste sig upp ur sängen och släntrade bort till mig.
”Någon sa att du är musiker”, sa han.
”Då hade någon fel”, sa jag.
”Men en av korpralerna sa att du kunde sjunga, i alla fall”, envisades han.
”Kan och kan”, sa jag med vad jag hoppades vara klädsam blygsamhet. Sång och musik var ju, trots allt, ett av de få skolämnen jag fått överbetyg i.

Den rödlätte slog sig oombedd ner på slafen under min.
”Det vore roligt om du kunde sjunga”, sa han försynt.
”Jag har länge hoppats på att träffa någon som kan sjunga andrastämman i ”Arrividerci Roma”. Eller kanske ännu hellre en obligatstämma”, sa han drömmande och vevade med högerhanden framför sig som om han dirigerade en osynlig orkester.

”Vad heter du”, sa jag och han avbröt sitt gestikulerande och tittade på mig. Han hade ljust, ljust blå ögon och glesa, bågformade ögonbryn som föreföll närmast orangefärgade.
”Du kan kalla mig Varberg!”, sa han. ”Det gör alla dom andra. Först kallade dom mig ’Varbergs Fästing” för att dom tyckte att jag var så efterhängsen. Men då blev jag lessen, så nu säger dom bara Varberg.”

”Jag hade sällskap på tåget med en tös från Varberg”, sa jag för att inte verka oartig.
Han tittade allvarligt på mig och sa: ”Det kan jag förstå. Ingen stannar väl frivilligt i den staden”.
”Vad är det för fel på Varberg, då”, sa jag och han svarade: ”Inte vet jag, jag har aldrig varit där.”
”Hur kommer det sig då att du kallas Varberg”, sa jag förvånat.

Han tittade närmast irriterat på mig och svarade:
”Det sa jag ju! Varberg blev ju kvar när dom slutade kalla mig för Varbergs Fästing! Tänk att det aldrig är någon som lyssnar på vad jag säger!”

Besviket reste han sig och återvände till sin säng, där han lade sig på sidan med ryggen demonstrativt vänd emot mig.
Jag kände mig en smula fånig, för det fanns ju en slags märklig logik i hans resonemang. Det var tydligt att han inte ville bli störd så jag smög mot dörren och undertryckte en lust att säga ’arrividerci’ när jag lämnade logementet.

På anslagstavlan utanför kompaniexpeditionen kunde jag mycket riktigt läsa, att jag var kallad till Regementssjukhusets expedition klockan fjorton nollnoll följande dag.
Till dess fick jag tydligen sköta mig själv.
För säkerhets skull gick jag bort till kompaniexpeditionen för att berätta att jag hade kommit. Därinne satt en liten trind förvaltare med en fickspegel framför sig. Först undrade jag vad han hade för sig men sedan upptäckte jag att han satt och klippte håret inne i näsborrarna.

Jag harklade mig diskret.
”Ett ögonblick, jag är strax klar”, sa den lille mannen med en förvånansvärt ljus röst.
Blotta tanken på att höra den rösten ropa ”Givakt!” gjorde mig munter till sinnet.

Förvaltaren tog god tid på sig och efter varje klipp fnös han ett par gånger i en blårutig bomullsnäsduk, antagligen för att bli av med klippta hårstrån.
Jag passade på att se mig omkring.
De flesta kontorslokaler jag sett tidigare hade någonstans haft en liten pappersbunt, några förskrämda gem, en halvöppnad skåpsdörr, en avlagd telefonlur eller något annat tecken på att det pågick någon slags aktivitet i rummet. Nu befann jag mig i det mest pedantiskt välordnade rum jag någonsin sett. Här fanns inte ett papper, inte en stämpeldyna, inte ett hålslag, inte en penna som inte var placerad i lika oklanderlig som enskild ställning.
Här fanns inte en träyta som inte glänste av nypolerat bonvax.
De spröjsade fönstren var gnistrande rena i varenda liten svåråtkomlig vinkel och det fanns inte tillstymmelsen till vissnande växtdelar på de två praktfulla pelargoner som gottade sig i eftermiddagssolen på den dammfria fönsterbrädan.

Till vänster, innanför dörren, hängde en gråbrungrön uniformsjacka i stram givakt. Under den, på golvet, stod ett par svarta gummigaloscher med helt reglementsenlig vinkel mellan tåspetsarna, prydligt placerade mitt på ett exemplar av Hallands Dagblad vars huvudnyhet denna dag var att landshövdingen på torsdagen hade invigt ett nytt hönseri i Veddige.

Förvaltarens spegel var en liten elegant sak med handtag och skaft av sköldpadd, eller möjligen sköldpaddsmönstrad plast. Han hade ställt in sin vridbara skrivbordslampa så att den lyste rakt upp i hans cirkelrunda näsborrar. Saxen var liten och hade smala, sylvassa blad. Han hanterade den med en skicklighet som tydde på stor vana.

Jag stod och funderade på om jag själv hade något hår i näsan.
Det hade aldrig bekymrat mig tidigare, men nu stod jag nästan och längtade efter en spegel så att jag kunde kolla läget. Min skäggväxt var skrattretande ynklig och min bringa kunde snarare jämföras med ett ungbjörksbestånd än med en urskog.
Jag gjorde prövande några häftiga inandningar genom näsan, för att möjligen känna om jag hade några strån som svajade.
Förvaltaren tittade bort mot mig.
”Jag är strax klar”, sa han tillrättavisande.
Jag kände en nästan oemotståndlig lust att titta på mitt armbandsur. Jag hade säkert stått där i fem minuter redan, och ingen visste hur länge han hållit på innan jag anlände.

Nu verkade det trots allt som om han var färdig, för han lade ner den lilla saxen på näsduken som han brett ut på skrivbordet framför sig. Istället grep han med högerhandens pekfinger och tumme om sin näsa och vred den fram och tillbaka så att dess nyfriserade insida via spegelglaset exponerades för hans granskande ögon. Ett litet strå hade tydligen blivit kvar mitt i kalhygget för han fattade åter saxen, förde försiktigt in dess spetsar i den högra näsborren och lät, med ett hastigt klipp, även detta skatta åt förgängelsen.
”Olè”, ropade jag, men bara inombords, eftersom jag inte ville riskera att utsättas för en utskällning liknande den som drabbade Tuppkycklingen och mig ifjol.

Nu vidtog vad som närmast kunde beskrivas som en diminutiv persedelvård. Förvaltaren riktade lampljuset mot skrivbordsskivan, där de flesta hårstråna fångats upp av näsduken. Han lyfte denna i dess fyra hörn och förpassade håren till en papperskorg som han ställt mellan sina ben.
När detta var gjort använde han samma tygstycke till att torka bort eventuella rester av friseringen från den i övrigt klanderfria skrivbordsskivan.
Slutligen vek han ihop näsduken och torkade sedan noggrant av saxens skär innan han placerade denna i ett litet läderfodral där jag skymtade ytterligare ett antal små redskap avsedda för personlig hygien. Läderfodralet förpassades till den högra skrivbordshurtsens översta låda, under en liten penninsats som kunde glida fram och åter på de fasade kanterna i lådans långsidor.
Sedan sträckte han sig efter ett par båglösa glasögon som, under klippningen, förvarats i ett rutigt tygfodral med initialerna ”FP”.

Skalmarna var av den där fjädrande typen som formar sig efter örats baksida och han kastade för säkerhets skull en snabb blick i sin spegel för att se att de cirkelrunda glasen inte satt snett över hans cirkelrunda näsborrar i hans cirkelrunda ansikte.
Så försvann även spegeln ner i den övre högra skrivbordslådan som han stängde försiktigt innan han vände sig till mig.

Jag gick upp i enskild ställning och sa: ”Förvaltare, Befälselev Mossberg anmäler sig!”
”Prydligt, mycket prydligt” sa förvaltaren uppskattande och granskade mig uppifrån och ner. ”Men föga militäriskt, herr Mossberg”, fortsatte han. ”Tycker ni inte att man borde vara uniformerad när man står i givakt och lämnar av?”
Fan också, jag hade inte tänkt på att byta kläder.
Förvaltaren log.
”Mitt förslag är att herr Mossberg återvänder till logementet, byter kläder och sedan försöker igen.”
”Ja, förv...”, sa jag men han avbröt mig.
”Vi tar väl och väntar med det där militäriska till dess att herr Mossberg, åtminstone till det yttre, liknar en soldat.”
”Naturligtvis!”

Småspringande återvände jag till logementet för att byta kläder.
Varberg låg fortfarande kvar på sin säng, med ryggen i min riktning. Jag valde snabbt den nya, gröna munderingen, drog den på mig och knöt mina kängor men bestämde mig för att avstå från bälte och uniformsmössa eftersom vi var inomhus.

Varberg måste ha tjuvkikat på mig, för han sade med utstuderad likgiltighet:
”Om det är FP du skall träffa skall du akta dig för att gå halvklädd.”
”Akta mig?”, frågade jag roat. ”Skulle den där lilla pedanten vara farlig?”
Varberg satte sig upp.
”Han är inte bara pedant. Han är också periodsupare och koleriker.
Det finns dom som säger att han är bög också, men det tror jag inte ett ögonblick på.”
”Jasså, och vad är det som får dig att tvivla på just det, om man får fråga”, sa jag.

Han log mot mig.
”För det är jag själv.
Bög, alltså.
Och det vet FP.
Så skulle han ha visat sin läggning för någon här, så borde det ju vara för mig.”

Det lät ju för all del troligt, men jag var inte övertygad.
”Jasså”, sa jag tvivlande. ”Då vet du naturligtvis vilken sexuell läggning även jag har?!”
Han flinade.
”Nej, det vet jag inte, men jag hoppas att du inte är bög för då kommer ditt sexualliv här att bli mycket torftigt.”

För att visa hur lite jag brydde mig om vad han sagt gick jag tillbaka till kompaniexpeditionen utan uniformsmössa och bälte.
Innanför dörrarna gick jag upp i oklanderlig givakt innan jag började anmäla mig. Jag han dock inte säga mer än ”Förv...” innan han avbröt mig.
”Halvklädda rekryter äcklar mig, dels för att deras beteende tyder på slarv men också för att det visar på bristande respekt för den försvarsmakt som bär ansvaret för vårt lands säkerhet.
Nu har herr Mossberg besökt mig två gånger och därigenom format ett mycket osäkert fundament för vårt fortsatta samarbete.
Låt oss gemensamt hoppas att vårt tredje sammanträffande blir mera lyckosamt.”

Han sa det lugnt, nästan beklagande och några tecken på att han skulle vara kolerisk kunde jag inte se. Jag vände mig för att gå då eruptionen kom, lika häftig som oväntad:

”Simulanter och pultroner äcklar mig om möjligt ännu mer”, vrålade den lille mannen, vars ljusa röst nådde en falsett som fick mina trumhinnor att skräckslaget krypa längre in i hörselgången.
”Fega uslingar som försöker döljer sin rädsla bakom ett lika rymligt som asocialt samvete.
Halvfeta rikemansbarn som sitter och rapar vid sina dignande bord och räknar med att andra skall kämpa för dem!”

Hans klotrunda ansikte var mörkrött av ilska och saliven sprutade över hans blankpolerade skrivbord.

Nog blev jag rädd alltid!
Jag hade aldrig sett en så rasande människa tidigare.
Samtidigt retade jag mig på hans anklagelser.
Att min ovilja mot krigshandlingar skulle bero på rädsla hade jag aldrig ens tänkt på.
Simulant, nåja, men ansågs det inte att man var oskyldig tills motsatsen var bevisad?

Förvaltaren stod nu upp och grep krampaktigt med båda händerna i skrivbordskanten. Han andades stötvis och svetten rann i strömmar från hans hårfäste, ner mot skjortkragen vars färg inte längre kunde kallas reglementsenlig.
”Får jag gå nu?”, frågade jag.
Det verkade som om han var oförmögen att svara.
Istället viftade han avvärjande med högerhanden vilket jag tolkade som ett tillstånd. Jag stängde dörren tyst bakom mig och märkte hur mina ben vibrerade, ungefär som en centrifugerande tvättmaskin i svår obalans.

Vad skulle jag göra nu?
Skulle jag klä mig i mössa och bälte och återvända för ytterligare ett utbrott?
Eller skulle jag avstå från det där tredje mötet som väl knappast hade förutsättningar att bli mera lyckosamt än de två första.