När jag ser mig omkring, ser jag inget. Den värld jag borde uppskatta fruktar jag. Allra mest fruktar jag mig själv. Hur ska jag kunna finna svaret på min största fråga innom mig, om jag inte känner mig själv ? Mitt innre har ingen del av de yttre och de jah ser är en illison av världen som inte finns, den värld jag lever i är en tankevärld med motstånd av händelser som inte hjälper mig eller någon annan i min omgivning. Vad är det jag hjälper, vad är det jag gör. För att förbygga min själ ... förbygga mitt liv, behöver jah inspiration. Inspiration av den värld jag inte ser, jag måste hitta den och lära mig se den. Det är det som är de svåra, att se verkligheten i vit ögat och sen hanskas med den. Puh vilken utamaning, slöheten som är en del av mig.