När jag fyllde 40 tappade jag min hud. Ja, så där alldeles. Mitt inre spreds ut där jag bodde, arbetade, handlade, älskade och längtade. Det låter förfärligt, jag vet. Min hustru hade plötsligt en främling i sin säng, vars händer ägde hennes kropp. Jag kunde inte längre neka min oroliga längtan sitt uppror, lika lite som jag kunde neka mina medmänniskor tillträde till mitt inre. Men jag vande mig snart, som om jag vore en lagerarbetare sysselsatt med en inventering; allt mitt jag fanns längs mina egna stigar, resor och vilsna tankar, utspritt i möten, i växlande blickar, i korta beröringar, i leenden och de aldrig sinande orden. I mitt nya hudlösa tillstånd kunde jag ibland inte ens hitta hem, det fanns inget jag som följde efter. Kanske var allt uttryck för ett kroppsimperialistiskt storhetsvansinne förklätt till förvirring eller förälskelse. Jag blev ett torg fyllt med okända människor som skrattade eller eldade varandra till uppror. Det var märkligt. Egentligen ville jag tvärtom, krypa nära en kvinnas hud, andas hennes andetag och försvinna i hennes kropp. Där, gömd för världen, skulle jag kunna börja leva. Eller var mitt hudlösa tillstånd en förutsättning? Var det samma sak? Nu har jag börjat vänja mig vid att jag är någon annan, utan sammanhang eller riktning, ockuperad och förtärd av en obesvarad längtan till en kvinna som skulle kunna ge mig min hud tillbaka.