”Jag har slutat med glädje för vintern. Min glädje är sommaren”, suckade åttaårspojken vid frukostfönstret en dag i början av mars för många år sen. Därutanför låg snön ännu djup – om än den börjat sjunka ihop en aning.
För pojken blir sommaren nu hans hopp och glädje.
Sommaren som följer på snön.

Mitt hopp och min glädje nästan trettio år senare, då åttaåringen själv har fått en egen så´n. En dag i mitten av oktober, då naturens sommarskrud liksom falnar, sjunker ihop. Då flyttfåglar lämnar oss. Mörker väntar och människor själva riskerar att mattas av.
Vad blir då mitt hopp och min glädje.
När själva kroppen går mot höst.