Hon berättade för mig en kväll när vi satt där i soffan med varsitt halvfullt glas och en skål med snacks framför oss, att hon kände sig ensam. När hon var för sig själv hemma så längtade hon till det gamla fiket och de gamla vännerna. När hon var på g och tillsammans med en hop vänner längtade hon tillbaka till sitt gamla jobb, hon var för ny på det nya där alla kände varandra utom hon. När hon hälsade på på sitt gamla jobb kändes ensamheten än mer påtaglig hur mycket hon än blev välkomnad på besök. När hon lämnade platsen för att gå och äta ute på stan så träffade hon sällan någon hon kände och längtade hem. Så hon brukade sitta hemma och längta efter sällskap och när hon sedan fick just sällskap brukade hon sitta och beklaga sig över att hon inte hade varken sällskap eller jobb, bara en massa mer eller mindre vänner som sällan hade tid eller ens lust att träffa henne. När jag tittade på klockan reste hon sig upp och skrek åt mig att om jag hade så jävla litet tid att öda på henne att jag måste se på klockan i hennes sällskap så kunde jag dra åt... sedan föll hon i gråt och bad mig stanna över natten.