I stoftet lägger jag mig inför ditt ansikte
Medveten om varje steg som burit mig bort
Mitt hjärta ställer fortfarande frågan:
Hur kan du älska någon av min sort?

Tag bort denna fruktansvärda kyla från mig
Som tränger sig på och tär i varje nerv
Trots den glädje och förtröstan jag känner
Finns ändå detta frosseri i fördärv

Det är som att döden krampaktigt håller sig kvar
Desperat försöker skjuta in krokar i mitt kött
Att haka upp denna likgiltighet på
Som för länge sedan borde ha dött

Att veta och uppleva så mycket
Men ändå betrakta det på avstånd
Som min själ så hett traktar efter
Borde skapat ett massivt motstånd

Försöka blanda lite svart i ljuset
Men det blir bara grått
Sitter ändå kvar i din närhet
Som ett mot mörkret heligt trots

Kanske det skrämmer mig en aning
Att verkligen ge allt för dig
Just för att jag ser inombords
Vad det skulle innebära för mig

Så Fader av ljus hjälp mitt stolta jag
Att ödmjukt falla djupare ner
I det stoft jag en gång kom ifrån
Och lär mig älska dig ännu mer

Låt ingen vilsen själ här nere
Dö på grund av mig
För att jag ibland älskar synden
Mer än lydnaden till dig