TROLLSLÄNDA.

Vårt ställe på Orust ligger avskilt och det är sällsynt stilla där. Sällan når oss andra motorljud än de från sjön under sommarens motorbåtsperiod. Bilar kan inte ens komma hit. Väglöst är det. Dock finns en sak som av och till stör en aning. Det går ett stråk för helikopter rakt över våra hus. Och när de kommer hör vi dom vrååltschoppa sig förbi på ganska låg höjd.
Vi tycker ju inte om detta. Sinnesron får sig en törn. Men som regel handlar det om räddningshelikoptern ute på uppdrag. Och sådant får man acceptera. Verksamheten hjälper och räddar människor. (Och vem vet? Kanske måste de en dag landa på po-sition 58° 05,4’ Nord och 11° 33,6’ Ost – ängen framför huset!) Så det är okej.
Värre är det med de sportflygplan, som inte så sällan plågar hela nejden med sina lekar över våra huvuden. De spyr ut oväsen över massor av människor. Jag förstår, att det måste vara roligt att leka i luften sådär – men det är ju alldeles orimligt att det skall få ske på andras bekostnad.
Nå.
Mycket ostörande, snarast stimulerande är i stället trollsländor-nas flykt så här på sensommaren. De jagar flugor utmed husfasaden och det är en god sysselsättning att studera deras framfart. Man förstår att helikoptertekniken är en gammal uppfinning i naturen.
Genom fossilhistorien vet vi, att dessa lätt vingrasslande och glitterblänkande luftfarkoster existerat på jorden i sisådär två-hundrafemtio miljoner år och att de allra största mätte hela 70 cm mellan vingspetsarna!

Just nu prövar ett exemplar av den vackra blå trollsländan sin jaktlycka. Solen skiner och sländan manövrerar galant. Den tycks kunna byta färdriktning precis hur som helst på bråkdelar av en sekund. Stilla kan den också stå. Ingen fluga går säker!
Man kan höra ett mycket svagt litet ”knäpp”, när den griper sitt byte.
Nu landar den helt nära intill mig. Jag kan titta in i hennes stora runtomseende ögon, som täcker över halva hennes huvud. Mel-lan käkarna sitter en fluga som ett litet paket. Det krasar svagt, när sländan sedan bearbetar sin lunch.


SPINDEL.

Vanligen är det hon som vinner och tar sina byten från lömskt försåt i en blomma. Skickligt har hon anpassat sin kroppsfärg efter den blomma hon gömmer sig i. Mestadels tycks hon vara vit – men jag har sett henne i alla färger: grön, gul, röd, brun eller till och med blå!
Med sina långa ben indragna mot kroppen sitter den lilla krabbspindeln på sitt pass. Och plötsligt har hon satt sina käkar i ett bi eller en blomfluga, som varit för ivrig i sitt ätande och inte upp-märksammat den dödliga faran. Spindeln injicerar omedelbart sitt gift och det blir knappt någon strid.
Hennes jaktmetod liknar krokodilens, när den dold i vattnet där antiloper släcker törst, med vansinnig snabbhet och kraft hugger sitt byte.
Vem som förutom människan kan vara en fullvuxen nilkrokodils fiende, det vet jag inte. Kanske finns det ingen. Men häromda-gen fick vi se att en krabbspindel inte alltid är herre på täppan. En sådan hängde nu livlös med dinglande ben i käkarna på en centimeterlång rovstekel. Ivrig dirrade stekeln på sina guldbrunglänsande vingar över en mörkare kropp, där den satt på husväggen i septembersol. Den var kanske upphetsad efter sin lyck-ade jakt!


I VÅR FAMILJ lider vi inte direkt av städmani.
Det betyder, att tillexempel fönstersmygar kan ha lite damm liggande bland våra stenar, snäckor, blomkrukor och annat vi har till prydnad. Det betyder också att små spindlars fångstanordningar får finnas kvar under en tid och inte omedelbart avlägsnas av dammtrasans dans.
Vi tänker inte så mycket på dessa trådar. Och om någon gäst i huset frågar om saken, säger vi bara att det är bra med tama spindlar. ”De fångar flugor åt oss”.
Idag fick vi dessutom tillfälle att studera kampen mellan en stor spyfluga och en liten fönstersmygsspindel. Flugan kröp på rutan, sökte sig mot ljuset även om den antagligen kommit inomhus för att finna vinterkvarter.
I sitt vimlande upp och ner, fram och tillbaka, fastnar den i spindelns ryssja. Vips kommer nätets ägare fram och börjar spruta nya trådar på flugan, som förtvivlat vingsurrar och benklänger. Det ser flera gånger ut som den skall komma undan men spindeln är idog och jobbar hårt för att ytterligare snärja sitt byte.
Vi följer kampen sedd genom ett förstoringsglas. Efter ungefär en kvart är flugan så insnärjd att den knappt kan röra sig. Och nu sätter spindeln in nådastöten. Hon biter med sina chelicerer (så kallas käkarna) om ett flugben och injicerar sitt gift. Flugan upphör efter hand att röra sig. Kampen är över.
”Ibland fordras det inte så mycket för att man skall få häftiga upplevelser från naturen inomhus!” säger Annika. ”Ett gratisnöje tack vare att vi aldrig varit pedanter”.