I hela mitt vuxna liv har jag varit uppe ganska tidigt på morgonen. Kokar mitt kaffe. Njuter första koppen, ensam, i stillhet. Låter dagen komma till mig, innan jag gör något annat. Det är tillochmed så, att jag ofta på kvällen när jag lägger mig, redan längtar efter morgondagens första kopp.
Så är det under detta vårt seglingsår också. Jag vaknar med ljuset och dricker mitt kaffe. Inte alltid, men ofta är jag ensam vaken. Och medan jag dricker lyssnar jag inte bara till morgonen, jag hör också min hustrus lugna, jämna andetag i kojen intill. Det är tryggt för en man. Och när hon vaknat, tar vi kaf-fe tillsammans. Det är en del av vårt liv.
Ibland sover jag förstås lite längre och är Annika då vaken först, gör hon vårt kaffe och jag blir bjuden i kojen, precis som hon.

Det händer att bedrövelse drabbar mig. Ibland kommer det inifrån och kan inte riktigt förklaras. Jag blir apatisk och ointresserad av det mesta. Och även om jag är först vaken kokar jag inte kaffe.
Sådana dagar är Annika orolig för sin man.
Hon ser på mig och säger: ”När Ingmar inte kokar morgonkaffe är jordens undergång nära”.
Hon håller huvudet på sned och prövar ett leende, som jag bara matt lyckas besvara.
Så kokar hon kaffe, min hustru, bjuder och stryker mig över mitt hår. Och jorden går inte under.
Den dagen.