Bror har varit död i flera år.
Men idag visade han sig här ändå. Han bah runt hörnet på huset och passerade förbi alldeles framför oss, där vi satt i sommarsol. Han sneglade på mig, men tycktes inte vilja stanna.
Jag blev naturligtvis väldigt förvånad över att få se honom.
”Så märkligt att möta dig igen!” utropar jag. ”Det var ett tag sen. Jag har saknat dig. Kom och sätt dig! Vi har många ting att prata om. Det är så mycket jag inte förstår av det som hände. Varför du blev så arg på mig, och så”.
Min bror hejdar sina steg, vänder sitt ansikte mot mig. Betraktar mig allvarligt.
”Vill du inte prata?” frågar jag. Han skakar på huvet. Står tyst och stilla.
Efter några sekunder hör jag honom säga:
”Jag vill” – det låter avlägset på något sätt och innan jag hinner reagera, fortsätter han:
”Men jag kan inte. Jag är ju död”.
Han gör en liten axelryckning, släpper mig med blicken i det han vänder sig undan och åter börjar gå. Han försvinner bak husets nästa hörn. Jag reser mig brådstörtat upp och försöker springa ikapp honom.
”Vänta!” ropar jag. ”Vi kan väl fortfarande reda upp det här!”

Men när jag kan se runt hörnet, finns där ingen. Stigen är tom.
Min bror är borta.