Efter en djup klunk ur det välfyllda whiskeyglaset hörde jag plötsligt någon säga, med onödigt kraftfull stämma och på utpräglad skolengelska:
    ”Mark my words, that man is going to surprise you!”

Det blev alldeles tyst i det stora rummet.
    Prydligt klädda människor med välfyllda drinkglas i händerna betraktade med road förvåning den något berusade svensken som avbrutit deras kritiska granskning av den sittande, amerikanska presidenten.
    
Jimmy Carter.
    Den demokratiske jordnötsodlaren som, till mångas förvåning, vunnit presidentvalet 1976 mot Gerald R. Ford.
    Som redan strax efter valet häcklades, även av dem som bara några månader tidigare givit honom sin röst.

Nu var det den 16 september år 1978.
    Jag var på mitt livs första och dittills enda amerikanska cocktailparty.
    Värd var en tidningsman vid namn Rance Crain som gav ut månadstidningen ”Advertising Age”. den internationella reklambranschens mest tongivande publikation.
    
Jag hade aldrig träffat Rance Crain.
    Jag hade bara råkat äta middag vid samma bord som två medelålders damer som var inbjudna till partyt ifråga.
    Vi var, tillsammans med ungefär åttahundra andra reklamjobbare, deltagare vid Advertising Age’s årliga seminarium om kreativ reklam som detta år ägde rum på klassiska Hotel Conrad Hilton i Chicago.
    Damerna sa att de lagt märke till att jag försvann efter middagen och tolkade detta som att jag satt på mitt hotellrum och suckande inväntade morgondagen.
    ”Äsch, jag är ju inte bjuden”, stammade jag.
    ”Alla som vet är inbjudna”, sa damerna övertalande. ”Limousinerna väntar utanför klockan halv sju, men ses vi i hotellets bar en kvart innan så kan du få bjuda oss på en drink som tack för hjälpen!”

Pink Lady drack damerna, men de hann knappt svälja ner drinkarna förrän det var dags för limousinerna att ge sig av.
    Jag räknade till sju limousiner som på parad lämnade hotellet på Michigan Avenue. Som så ofta bland de ytligt hjärtliga människorna i USA kände jag mig en smula bortkommen och accepterade förtjust den champagne som bjöds i den fullsatta bilen.

Chicago.
    Fläskpackarstaden.
    Al Capones hemstad.
    Dagen före denna hade jag lämnat hotellet för en promenad.
    ”Gå åt vänster, mr Mossberg”, rådde mig en välvillig portier. ”Till höger är miljön allt annat än säker.”
    Samma råd kom jag att höra senare, i andra amerikanska städer.
    Just denna dag vandrade jag rakt in i en polisavspärrning, utanför en fastighet där det pågick ett gisslandrama på elfte våningen.
    Jag omgavs av poliser och tv-kameror och kom inte ut ur avspärrningen förrän två timmar senare, då den som tagit gisslan själv givit upp och övertalat polisen att hämta hans mamma, en liten förskrämd, svart kvinna vars tårar speglade sig i det okänsliga ljuset från tv-bolagens strålkastare.

På kvällen, två dagar tidigare, hade jag besökt The Brownstone, ett hotell i kvarteret intill det som rymde the Conrad Hilton.
    I restaurangen där spelade en liten dixieorkester under ledning av Trummy Young, en trombonist som under flera år turnerat med Louis Armstrong.
    Jag bjöd Trummy på en drink som han borde tackat nej till, för han var redan utomordentligt välpackad vilket jag upptäckte alldeles för sent.

Kvällen dessförinnan hade jag på TV njutit av en kämpamatch mellan Björn Borg och Guillermo Vilas – en tennisartist vars namn jag aldrig hört tidigare.
Björn Borg undkom det mötet med blotta förskräckelsen.
    
Och nu var jag alltså på väg till ett party hos en välkänd tidningspotentat i min egen bransch, så det var ju knappast någon risk att jag skulle återvända hem och klaga över att jag tvingats gjuta ”hotelldöden” under vistelsen i Chicago!

De kolsvarta limousinerna bjöd på en åktur i ett mörklagt stadslandskap av föga intresse för passagerarna som ägnade betydligt mera uppmärksamhet åt champagnebuteljerna. De båda medelålders damer som övertalat mig att följa med kom snabbt i högform och om jag trodde att allsång var en svensk företeelse blev jag raskt övertygad om att den är mer spridd än så.
    Efter en dryg kvart stannade bilarna utanför en grekisk restaurang som tydligen var abonnerad för vårt sällskap. Ett bouzoukiband välkomnade oss med grekiska tongångar, fyllda vinläglar stod på alla bord och förrätten bestod av skivad silverlök tillsammans med små lammstycken som stekts så försiktigt att de fortfarande var rosa på ena sidan.
    Detta var en läckerhet jag aldrig smakat tidigare. Det skulle gå många år innan jag lärde mig att det vi åt var Shish Kebab och när de andra gästerna enades om huvudrätter var jag nog den ende som njöt av denna rätt genomgående, samtidigt som jag undrade över hur man kunde steka kött så läckert och så känsligt utan att förlora den ljuvliga arom som den rosafärgade ytan bjöd på.
    Senare i livet har jag naturligtvis ätit Shish Kebab, men aldrig med en så förförisk smak som denna första gång.

Efter halvannan timme rörde sig plötsligt hela det upprymda sällskapet mot utgången. Det trivsamma bousoukibandet följde oss ut på gatan och i de väntande limousinerna hade någon vänlig själ bytt ut de tömda champagnebuteljerna mot nya och väl korkade varianter.
    Färden till värden gick så snabbt att alla buteljer inte ens hann öppnas och plötsligt körde vi in på en villauppfart som lystes upp av hundratals marschaller.
    På trappan till den rymliga tegelvillan stod Rance Crain och välkomnade sina gäster av vilka uppenbarligen många träffat honom tidigare.
    ”Vi tog med oss Carl-Erik från Sverige”, sade en av damerna som inviterat mig med viss möda. Hon var redan ganska påstruken och jag såg henne inte mer den kvällen.
    Rance Crain fattade min framsträckta hand. Hans handslag var varmt och förtroendeingivande fast. Som så många andra amerikaner upprepade han mitt namn några gånger i inledning av vårt korta samtal – de andra gästerna väntade ju också på att få hälsa på värden – och sedan stannade det i hans minne.

Det där att minnas namn är en förmåga jag avundas.
    Själv är jag en notorisk namnglömmare.
    Som mycket ung fick jag lära mig ett knep som kan fungera ibland: man säger till den, vars namn man glömt ”Förlåt mig, vad var det du hette?” och när vederbörande då säger ”Sten”, kanske lite förnärmat, så säger man: ”Ja förnamnet vet jag, men ditt efternamn!”
    Då får man hjälp med båda namnen.
    
Det hindrar inte att jag kan klanta till det i alla fall.
    En gång kom en uppdragsgivare på besök tillsammans med en ny medarbetare, låt oss kalla henne Karin Svensson. Efter en stund hade jag glömt hennes namn och sa, med pennan i högsta hugg som för att notera hennes svar ”Du får förlåta mig, Ingrid, men jag kommer inte ihåg ditt efternamn!”
    Det skratt som följde var mera generat än roat.

Cocktailpartyt i övrigt var skrattretande likt liknande tillställningar som man så ofta ser i TV och på bio.
    Festklädda människor gled från sällskap till sällskap med det välfyllda drinkbordet som populär anhalt.
    Diskreta bossa nova-toner skapades av ett litet femmannaband som också tycktes rymma en person som distribuerade hasch till de hågade gästerna.
    Samtalen handlade märkvärdigt sällan om reklam, det enda ämne som motiverade att vi befann oss på samma ställe.
    Mode, mat, alkohol och droger var däremot populära samtalsämnen som endast överglänstes av ett ständigt gnäll på ”Jordnöten”, den sittande presidenten som utöver att vara lika begåvad som en vandrande pinne inte ens kunde tala rent.

Alla som någon gång tvingats tala offentligt vet hur jobbigt det kan vara, och har man dessutom ett litet talfel gottar sig malisen med särskild förtjusning.
    Jag rörde mig planlöst mellan de olika kotterierna och upptäckte, att det tycktes ha uppstått en inofficiell tävling om vem som kunde göra den mest infama imitationen av president Carter.
    Precis när jag nalkades en liten grupp människor som samlats kring Rance Crain utbröt där ett våldsamt skratt som tydde på att någon lyckats vara särskilt elak.

Det var då jag sa det.
    Högt och tydligt, för att ingen skulle missförstå den lille något berusade besservissern från Sverige, ett land som de flesta av gästerna antagligen trodde var känt för sina påkostade gökur:
    
”Mark my words, that man is going to surprise you!”

Effekten blev häpnadsväckande.
    Samtalen avstannade. De mångkunniga tittade fundersamt på den smygfete svensken med det tömda whiskeyglaset och tycktes, dra sig en smula åt sidan, för säkerhets skull.
    Jag kände att jag rodnade men insåg samtidigt trotsigt att jag inte var den ende i sällskapet som druckit lite för mycket.
    I det ögonblicket äskade vår värd tystnad och informerade att de sju limousinerna nu skulle återvända till hotell Conrad Hilton med femton minuters mellanrum och de som kom först ut fick åka först.
    
Utan svårigheter kom jag först ut.
    Inte förrän i limousinen upptäckte jag att jag fortfarande hade mitt urdruckna glas i handen.

Morgonen därpå vaknade jag av en ilsken telefonsignal.
    Sömndrucken svarade jag på amerikanskt manér ”hallo” och fick en mycket upprörd röst i örat:
    ”Is that you, Carl-Erik?!”
    ”Yes”, sa jag utan en aning om vem jag talade med.
    ”This is Rance Crain”, ropade rösten. ”Jag är ledsen att jag väckte dig, men jag var tvungen att fråga var du fått din information ifrån!”
    ”Information” repeterade jag med stegrad förvåning.
    ”Sätt på din TV!”, vrålade Rance

Jag gjorde som han sa.
    Alla nyhetsstationer var avbrutna för ”Breaking News”. Efter fjortondagars superhemliga förhandlingar på Camp David, den amerikanske presidentens lantställe hade hackkycklingen Jimmy Carter lyckats med konststycket att få Egyptens president Anwar Sadat och Israels president Menachem Begin att skriva under ”the Camp David Accords”, det mest lovande Mellanösternavtalet sedan staten Israel bildades.

”Hur i all världen kunde du känna till detta?”, framhärdade Rance Crain och han vägrade tro på mig när jag sa att jag ingenting vetat och att mitt påstående om att ”that man is going to surprise you” bara var en reaktion från en ilsk och påstruken svensk som råkade tycka bra om president Carter.

Ranc Crain rattar fortfarande tidningen Advertising Age och det händer ibland att jag funderar över om han minns de där dagarna i september 1978.
    Men ännu oftare händer det att jag funderar över hur USA och världen sett ut om inte Jimmy Carter förlorat mot Ronald Reagan i USA:s nästa presidentval.