16.

I mitt hotellrum fann jag ett meddelande som ursäktade de störningar den pågående ombyggnaden kunde åstadkomma.
    Det låg på ett litet arbetsbord, som hukade under ett sällsynt smutsigt fönster. Där utlovades också att oväsendet aldrig skulle börja före klockan nio eller sluta efter klockan fem.
    Lite längre ner i samma meddelande kunde jag läsa att hissarna tidvis skulle vara ur funktion, men aldrig mer än 30 minuter åt gången.
    Ett budskap av visst intresse när man, som jag, bodde på tjugoandra våningen.     Hissarna fungerade dock perfekt när jag några minuter senare rymde det högljudda fältet för en promenad i omgivningarna.

Entrédörrarna till hotellet var av det där roterande slaget som amerikanska filmregissörer så gärna skjuter gangsters i.
    Gatan låg i eftermiddagssol och jag gick till vänster och runt knuten på hotellbyggnaden.
    Jag hamnade i en gränd som var trång, skuggig och full med byggavfall, men ett stycke längre fram anade jag en bred, solig och trädkantad boulevard.
    Till den blev färden kort men dramatisk för avfallet från hotellet föll ganska ohejdat omkring mig.
    På den här sidan av hotellet doldes hela huskroppen av gröna presenningar, men dessa nådde inte ända till marken så krossat kakel och grova betongstycken dansade kring mina fötter.
    Jag tvingades springa för att komma undan och rusade rakt i famnen på en lång och påfallande elegant klädd man, som stod precis där gränden nådde boulevarden.

Vad jag minns mest av honom numera är hans breda leende.
    Alla hans tänder var absolut kritvita och fullständigt felfria, så när som på en framtand i i överkäken som glänste i renaste guld.
    Hans händer möttes bakom min rygg när han lade huvudet på sned och sa: ”What are you running from boy? My oh my, you really look desperate!”

Jag har för mig att jag försökte pressa mig fri men det är mycket möjligt att jag överbetonar min insats på den punkten.
    Jag vet dock att jag stammande fram att jag bara sprungit undan från ett stort betongblock som fallit från hotellfasaden.
    ”Du behöver definitivt något lugnande, grabben”, fortsatte den långe utan tecken på att vilja släppa mig.
    ”Jag har ett antal olika lugnande medel, till mycket facila priser, om du bara följer med till mitt kontor!”

Lugnande medel? Följa med till kontoret?
    Jag tittade upp mot hans mörkhyade ansikte där de fantastiska tänderna glänste som en nykalkad grekisk trädgårdsmur.
    Han höll mig fortfarande i ett mycket bestämt, nästan kärleksfullt grepp och jag kände paniken komma rusande. Då kom snilleblixten.
    ”OK! Har du ren heroin så slår jag till!”
    ”Den här vägen, Sir” sa den långe och släppte taget.

Gissa om jag sprang!
    Rakt in i kakelkross och betongdamm rusade jag och stannade inte förrän jag omslöts av hotellets skenbara trygghet.

Den kvinnliga portieren tittade upp från sina sysslor och frågade:
    ”Kan jag hjälpa till med något?”
Jag var fortfarande andfådd och skakade därför på huvudet. Men när jag lugnat mig något sa jag:
    ”Jag tänkte ta mig en liten promenad…”
    ”Då har jag två bra förslag!" sa hon.
    "Först och främst hamnen. Den är fantastisk numera, med alla stånd, restauranger och gatumusikanter.
    Ett annat tips är vårt nya villaområde som ligger ungefär tio minuters taxiresa härifrån.”
    ”Jag hade ju tänkt mig något här i närheten”, sa jag.
    ”Här???
    Nej, för guds skull!
    Här omkring är det livsfarligt att promenera!
    Här finns para knarklangare och prostituerade numera.
    Kom igen om fem år, för då är alla de här kvarteren sanerade och då behöver vi inte varna våra gäster för att lämna hotellet till fots.”

Plötsligt stod den vänliga människan alldeles intill mig, nu med en rejäl klädborste i handen.
    Samtidigt som hon gick löst på min dammiga uppenbarelse sa hon, med ett illa dolt småleende:
    ”Hissarna går inte just nu. Vilken våning bor du på?”

17.

Efter språngmarschen var min lust att ta trapporna upp till tjugoandra våningen mycket liten.
    Hotellets bar var öppen så jag gick dit istället och beställde en dubbel Jim Beam, ett namn som jag läste på hyllan bakom bartendern.
    ”It’s happy hour”, sa han glatt och sträckte sig efter en flaska med handskriven etikett. Jag lyckades uppfatta att innehållet hade en alkoholhalt på 63,35 procent och sa:
    ”Jag brukar dricka Jim Beam. Vad är det där för sort?”
    Bartendern såg nästan skadeglad ut när han svarade:
    ”Det är Jim Beam, men en väldigt speciell sort.”

Han räckte mig flaskan innan han fortsatte.
”Den här sorten heter ”Booker’s”.
    Den skapades av Jim Beam’s sonson som hette Booker Noe, en legendarisk bryggare. Det är en ”small batch” whiskey vilket betyder att den bara tillverkas i små kvantiteter.
    Den skall inte drickas, egentligen, den skall njutas i små, små klunkar, efter det att man först njutit av den särpräglade aromen.”

Han hade hällt upp drycken i en konjakskupa som gjorde den starka, söta doften full rättvisa.
    Jag tog en liten, liten klunk.
    Smaken spred sig genast i hela munhålan och upp i näsan.
    Det var ungefär som att suga på en urstark halstablett men oändligt mycket godare.

Jag insåg det omöjliga i att dricka den som vanlig whiskey och tog en klunk isvatten ur ett frostat glas som bartendern diskret ställt intill min whiskey.
    Sedan tog jag en liten, liten klunk till.
    Den rann behagligt långsamt nedför min strupe tills den nådde min mage som genast reste sig upp och skrek:
    ”Men mat då! Skall det vara omöjligt att få någonting att äta på det här jävla stället!”

Plötsligt kände jag hur hungrig jag var.
    Jag hade inte ätit sedan frukosten i Baltimore och nu var klockan över fem.     Borrhamrarna hade tystnat, hissarna hade kommit igång, jag hade tackat nej till påfyllning och mitt enda sällskap i baren var kurrandet i magen.

”En bra restaurang i närheten”, svarade bartendern på min fråga och tycktes fundera djupt. ”En taxi ner till hamnen…”.
    Av naturliga skäl var jag inte särskilt attraherad av långa utfärder och jag berättade för bartendern om min dramatiska promenad.
    Han tittade allvarligt på mig och sa:
    ”Du har haft tur. Vi har haft flera överfall och i alla fall ett mord häromkring bara de senaste veckorna.
    Själv parkerar jag min bil i källargaraget och tar en sjujävla sats ut på gatan när jag skall åka hem!”

Det var de dåliga nyheterna.
    De goda var att hotellet hade en japansk restaurang en trappa ner, öppen mellan fem och tio och att hissarna nu kommit igång igen.
    Så jag åkte upp tjugotvå våningar och tvättade händerna, som det så vackert heter, och sedan ner tjugotre för att hamna i mitt livs första Teppanyakirestaurang.

Den var inte stor och det var kanske tur, för jag var uppenbarligen dagens första gäst.
    I bakgrunden anades spröd, orientalisk musik och i luften tyckte jag mig förnimma en svag doft av ingefära.
    En leende japan kom emot mig, presenterade sig som något som lät som Lao Pe, och frågade vilket av de fyra tomma borden jag föredrog.
    Ödsligheten kändes så besvärande att jag nästan var på väg att vända, men Lao Pe’s leende och frånvaron av vettiga alternativ gjorde att jag stumt pekade på bordet längst in i lokalen.

”Har ni någonsin ätit i en sådan här restaurang tidigare” frågade Lao Pe samtidigt som han räckte mig en omfångsrik matsedel.
    ”Nej”, erkände jag och mina ögon irrade planlöst bland förslagen i menyn.
    ”Kanske att jag får rekommendera något?”

Med ögonen kvar i menyns virrvarr av bokstäver funderade jag på hans erbjudande.
    ’Jag sitter som ende gäst i en japansk restaurang i ett hotell som håller på att renoveras.
    Framför mig står en liten leende japan som kanske inte haft en gäst på flera veckor.
    Hur gamla är hans råvaror?
    Vad kommer han att pracka på mig?
    Hur sjuk kommer jag att bli?”

Lao Pe avbröt mina tankar.
    ”Mitt förslag är att jag sätter samman en typisk Teppanyakimåltid!
    Soppa, grönsaker, kött, fisk, skaldjur och till sist en liten godbit av något slag!”

Gode gud, han tänkte tydligen gör sig av med hela överskottslagret på en gång!
    Jag påminde mig en resa till Venedig där vårt sällskap en sen natt fick konsumera restaurangens samtliga förrätter på grund av ett missförstånd.
    Hur undvika att åter hamna i samma situation?
    Och vad var kostnaden för ”en typisk Teppanyakimåltid”?

Min beslutsprocess fick ett oväntat rådrum när ytterligare en gäst gjorde sin entré.
    Det var en välklädd ung man som såg ut som en yngre bror till Sidney Poitier.     Han stannade strax innanför dörren och Lao Pe mumlade en ursäkt till mig innan han gick den nye gästen tillmötes.
    Tillsammans nalkades de sedan mitt bord som hade plats för sexton ätande gäster.
    ”Det här är Luther”, sa Lao Pe. ”Luther är kamrer i den bank vi anlitar och vill gärna också slå sig ner vid det här bordet.”
    ”Javisst!” sa jag och räckte ut min hand. ”Jag heter Carl, välkommen!”
    ”Nu bjuder jag på en öl medan ni bestämmer er”, sa Lao Pe och trollade elegant bort kapsylerna från två flaskor Kiri som blev min första bekantskap med japanskt öl.
    ”Cheers”, sa Luther och ”Skål” sa jag och det var början på en oerhört trevlig kväll.

Teppanyaki är mycket mer än en måltid.
    Det är en kulturyttring som riktar sig till alla dina sinnen. Jag har fägnats av dess dofter, smaker och teknik många gånger senare men aldrig så starkt och så genomgripande som denna första gång.
    Mina farhågor om dåliga råvaror var naturligtvis helt gripna ur luften.
    Lao Pe visade sig vara en enastående kombination av kock, japansk kulturattaché och ekvilibrist.

Luther, som säkert var tio år yngre än jag, var en lika kunnig som underhållande representant för sin stad.
    Han var född i Baltimore och hade, precis som jag, börjat sin karriär som kontorsbud. Efter sex års skolutbildning och dussinet år på underordnade poster i banken, hade han ett halvår tidigare avancerat till bankkassör.
    Han var inte lika välbetald som sina vita kolleger, sa han, men det var tydligt att han var rörande stolt över vad han åstadkommit dittills.

”Människor talar ofta om möjligheten att förverkliga Den Amerikanska Drömmen”, sa jag.
    ”Personligen tycker jag det vore bättre om människorna talade om den amerikanska verkligheten”, sa Luther bittert.
    ”I den finns inte mycket utrymme för drömmar, i varje fall inte om man bor i Baltimore och har samma hudfärg som jag.”
    ”Det är knappast bättre att vara asiat i USA”, sa Lao Pe, ”men hade man inte drömmarna hade man ingenting.”

Under en kort stund hördes ingenting utom den spröda, orientaliska musiken.
    Lao Pe, som ätit tillsammans med oss, reste sig och började göra rent det stora stekbordet.
    Luther satt i sina egna tankar och jag passade på att besöka herrtoaletten.

När jag återkom hade den dystra stämningen lättat.
    Lao Pe hade dukat fram en dessert bestående av flera olika sorbeter, konstfärdigt arrangerade tillsammans med färska frukter.
    Till detta serverade han ett litet, litet glas vit likör som han envisades med att vilja bjuda på.
    När Luther vandrade ut till det rum jag själv nyss lämnat passade jag på att be om notan.
”Sätt alltihop på mig”, sa jag.

”För sent”, sa Lao Pe. ”Luther har redan betalt för oss alla tre!”
    ”Men lite dricks, åtminstone?”, försökte jag.
    ”Såra mig inte!” sa Lao Pe. ”Jag har inte haft så här trevligt på länge.”

Samtidigt som jag stoppade tillbaka min plånbok kom Luther på raska ben ut ur toaletten.
    Han viftade ivrigt med ett par små papperslappar.
    ”Jag hade precis glömt att jag har två biljetter till en makalös show som börjar klockan åtta! Själv kan jag inte gå. Kan ni?”
    ”Själv arbetar jag till klockan elva” sa Lao Pe och tittade frågande på mig.
    ”Jag är lite bekymrad för att lämna hotellet”, sa jag som tidigare under kvällen berättat om mina upplevelser.
    ”Äsch, jag kör dig till arenan, och sedan tar du bara en taxi tillbaka till hotellet”, bad Luther och höll frestande fram biljetterna.
    Jag uppfattade namnen Betty Comden och Adolph Green – två namn jag aldrig tidigare hört.
    ”Banken är sponsor för föreställningen”, sa Luther, ”och de här biljetterna har blivit över. Kom igen nu! Det blir en upplevelse som du kommer att minnas länge.”

Comden och Green?
    Vilka var de?
    Boxare?
    Gyttjebrotterskor?
    Operasångare?
    Men jag hade ju å andra sidan inget bättre för mig…

Lau Pe nickade entusiastiskt i bakgrunden och jag föll till föga.
    ”Men jag har ju ingen användning för två biljetter.”
”Föreställningen är utsåld så du kan nog sälja den andra biljetten utanför arenan”, sa Luther. "Kanske till en vacker kvinna som vill lära känna dig närmare!"

Han blinkade till mig och Lao Pe fnissade förtjust.
    ”OK! Ge mig bara ett par minuter så jag kan hämta min överrock”,

    Luther stack biljetterna i min bröstficka och jag passade på att tacka honom för en verkligt trevlig kväll och en helt fantastisk måltid.
    Han skakade på huvudet.
    ”Det är jag som skall tacka. Du har ingen aning om vad den här kvällen betyder för mig.
    Det är första gången i mitt liv jag har fått känna mig som en jämlike med en vit person.”

Året var 1977.
Jag kände mig plötsligt skamsen.


18.

Om Luther var en duktig bilist eller ej vet jag inte, men det var uppenbart att han tyckte om att köra bil.
    Han rattade en handväxlad Toyota av årets modell och växellådan fick verkligen göra rätt för sig.
    Mindre än tio minuter efter det vi lämnade hotellets garage tvärbromsade han utanför en strålkastarbelyst fasad.
    Massor av människor var på väg in i byggnaden.
    Uppenbarligen var jag en av de få i dagens publik som inte anade vad föreställningen handlade om.

Jag tänkte just fråga Luther när signalhornen bakom oss fick honom att närmast knuffa mig ur bilen.
    ”Kan inte stå här längre”, sa Luther och tryckte nervöst på gaspedalen. ”Hoppas att du får en trevlig kväll” var det sista jag hörde innan hans bil försvann runt hörnet.

På fasaden kunde jag i neonljus läsa att Betty Comden och Adolph Green framträdde i Baltimore endast denna afton.
    Publiken var festklädd och förväntansfull.
    De flesta tycktes vara äkta par och alla föreföll mig vara i den övre medelåldern varför jag blev ganska övertygad om att det knappast kunde röra sig om vare sig gyttjebrottning eller boxning.

Precis som Luther hade förutspått var det ett antal människor som ville köpa överblivna biljetter.
    Nu upptäckte jag dessutom att mina biljetter var prismärkta.
Åttio dollar per styck, plus skatt!
    ”Jösses!”, sa jag tyst för mig själv och valde sedan att närma mig en ensam dam i sextioårsåldern.
    ”Jag har en biljett om damen…”
Hon avbröt mig snabbt. ”Var i lokalen och till vilket pris” sa hon affärsmässigt.
    Jag tittade på biljetterna igen. ”Section A, row 4” sa jag sedan.
    ”Men priset, grabben, priset!” sa damen närmast ilsket.
    ”Jag har själv fått den, så den kostar ingenting alls”, sa jag.

Damen tittade misstänksamt på mig. Hon var hårt sminkad.
    Genom ett par skuggade glasögon som Dame Edna kunde ha varit stolt över betraktade hon mig med ett par pigga, pepparkornsbruna ögon.
    ”Lägg av!”, sa hon sedan. ”Är de stulna eller förfalskade?”

Jag blev alldeles paff.
    ”Ingetdera”, sa jag sedan. ”De är lika äkta som jag. Jag fick dem nyss av en kamrer på den bank som sponsrar föreställningen.
    Vi kan ju gå in tillsammans, för vi kommer ju ändå att sitta intill varandra!”

Nu hördes en avlägsen ringning från byggnaden, säkert ett tecken på att föreställningen skulle börja.
    Damen tittade tvivlande på mig, men någon annan försäljare fanns inte inom synhåll. Sedan sade hon, till min stora förvåning:
    ”Lurar du mig så slår jag ihjäl dig!”

Med vaddå, tänkte jag?
    Med din lilla paljettbesatta handväska?

Våra platser var precis i mitten av den fjärde bänkraden i en salong som säkert rymde drygt femtusen åskådare.
    Så vitt jag kunde se var den fullsatt.
    På scenen stod en ensam, svart flygel. Precis när ljuset dämpades vände jag mig till damen och viskade:
    ”Comden och Green – vilka är det egentligen?”
    ”Sch!” fräste hon ilsket. ”Nu börjar det!”

Under öronbedövande applåder gjorde en kvinna och en man entré på den strålkastarbelysta scenen.
    Jag bedömde dem vara i sextioårsåldern och de bugade lagom ödmjukt inför de enastående ovationerna.
    Hon var klädd i en smaragdgrön klänning som nådde ända ned till scengolvet.     Han bar en svart smoking och en rejält tilltagen fluga som föreföll vara sydd i samma tyg som hennes klänning.
    När publiken lugnat sig satte han sig vid flygeln. Hon placerade sig tätt intill varefter de började spela och sjunga en för mig fullständigt okänd melodi.
    När jag hörde hans anslag på instrumentet kom jag att tänka på en liten fyndig dikt av Tage Danielsson:

”Om fingrarna var hundra
hos Käbi Laretei
tänk så det skulle dundra
om Schumann’s Traumerei”.

Om hennes röst minns jag att jag tyckte att den var spröd och lite rörande, ungefär som min egen farmor kunde låta när hon satt i sin röda schaggfåtölj och sjöng om blomsterprydda gondoler som gled i vattnen utanför Älvsborgs Fästning.

Publiken var fullständigt till sig av lycka!
    Inte minst den lilla damen vid min sida som var en av de första att resa sig vid de rikligt förekommande stående ovationerna.
    Jag reste mig jag med, för man är väl artig och man vet ju hur viktigt det är att röra på sig.
    Men jag förstod inte uppståndelsen.
    För mig var det som att tvingas lyssna till en rysk poet som högläste egna dikter - mycket väsen och väldigt lite verkstad.

Efter ungefär en och en halv timme blev det paus. Den lilla damen intill mig torkade bort en tår ur ögonvrån och log varmt mot mig.
    ”Ni har gjort en kvinna mycket lycklig i kväll” sa hon och lade sin hand på min arm. ”Får jag bjuda på en drink som tack?”

Strax stod vi med var sitt glas fyllig kalifornisk Chardonnay i handen och diskuterade det oförglömliga som just inträffat.
    Jag ogillar hyckleri men kunde inte finna mod eller ord för att delge henne mitt bryderi.
    Vilka var personerna på scenen?
    Varför var de där?
    Varför hade de skrivit melodierna de framförde?

Fortfarande, trettio år efteråt, undrar jag varför jag inte fångades, inte charmades, inte stannade kvar under den andra halvan av föreställningen.
    För när vinet var slut ledsagade jag min bänkkamrat till hennes plats varefter jag flydde fältet, förebärande en besvärlig huvudvärk som orsak.

Taxichaufören som körde mig tillbaka till hotellet talade en mycket bruten engelska.     Ändå tyckte jag mig nödd att fråga honom om vilka Comden och Green var.
    "Who cares", sa han frankt.
    Det var inte utan att jag höll med honom!


19.

Jag vaknade vid sjutiden följande morgon.
    Hissarna fungerade inte så jag vandrade tjugotre våningar ner till frukosten som serverades i den japanska restaurangen.
    Nu var det vita linnedukar på Teppanyakiborden som också var sänkta till normalhöjd.
    Frukostbuffén var riklig och välbesökt. Ett fyrtiotal gäster lät sig väl smaka.     Vid bordet bakom mitt satt fyra personer som högljutt diskuterade den konsert de bevistat kvällen innan.
    De var uppenbart tillfredsställda med det de upplevt.
    Plötsligt hörde jag den märkliga namnkombinationen igen.
    Comden och Green!
    Vilka var de?
    Vad hade jag gått miste om?

Plötsligt avbröts den diskreta bakgrundsmusiken som jag dittills inte lagt märke till.
    En högtalarröst sade: ”God morgon, mina damer och herrar, det här är hotelldirektören!
    Jag hoppas att ni njuter av er frukost och trivs bra här hos oss.
    För er som bor högt upp i hotellet vill jag meddela att hissarna nu fungera som vanligt – men bara under de närmaste tio minuterna. Därefter kommer de att under tjugo minuter tas i anspråk för transporter av byggmaterial och sedan står de åter till gästernas tjänst i tio minuter.
    Vi ber ännu en gång om ursäkt för de obehag som vår renovering orsakar!”

Min dragning skulle äga rum klockan nio i ett konferensrum som generöst lånats ut av en av Baltimores större bilbutiker.
    Jag hade mer än en timme på mig men beslutade ändå att avsluta min frukost och ta nästa hiss.
    De fyra som talat om Comden och Green reste sig samtidigt och rasade in i samma hiss som jag.
    I huvudet formulerade jag en fråga på engelska men de klev av redan på fjärde våningen så jag han inte komma till skott.

Medan jag packade kom jag att tänka på att jag faktiskt inte sett en enda minut på TV sedan jag kom till Baltimore.
    Pliktskyldigast satte jag på en gammal Zenith-apparat som stod i ett hörn av rummet.
    Till min förvåning var det en svartvit mottagare som bara visade fyra kanaler.
    Nittonhundrasjuttiosju!
    I ett Hiltonhotell!
    Och jag som alltid trott på starka varumärken.

En av kanalerna visade just en väderleksrapport och jag såg en gigantisk men ljusgrå sol över Florida.
    Löftesrikt!

Jag lade ett par dollar till städerskan i dammet på TV:n, plockade till mig packning och ytterkläder och fångade en hiss på nedgång.
    I den stod redan tre vitklädda och vitbestänkta målare som automatiskt drog sig längre in i hissen.
    De var uppenbarligen nymålade och rädda att avsätta någonting på mig. De såg ut som om de var nysminkade för någon av Mack Sennetts klassiska stumfilmsfarser.
    Deras färg måtte ha haft en märkvärdig kvalitet för jag har fortfarande kvar en bit av den på min resväska.

Av kassörskan fick jag veta att hotellchefen ville tala med mig.
    Denne visade sig vara en liten sirlig herre som liknade Adolph Menjou, en filmskådespelare som jag antagligen är den ende svensk som har ett minne av numera.
    Han vred förbindligt sina händer när han beklagade det som hänt mig i gränden dagen innan och insisterade på att, som plåster på såren, få bjuda på hotellkostnaden.
    Jag påpekade att det inträffade ju faktiskt inte var hans eller hotellets fel men han hade bestämt sig.
Snabbt trollade han fram ett litet kuvert som han överräckte och erbjöd sig samtidigt att beställa en taxi åt mig.
    ”Då vet vi att ni får en chaufför ”who’s on the up and up”, sa han.
    Jag chansade på att det var ett gott betyg och bad honom skriva ner telefonnumret åt mig, för jag skulle vidare till flygplatsen direkt efter dagens presentation.

Jag återfann faktiskt det där gamla kuvertet för en tid sedan.
    Pengarna fanns inte kvar men däremot låg där en teaterbiljett på vilken det stod: ”An Evening with Comden and Green”.
    Då visste jag sedan länge vilka de var och det förtäljer den här historien!.



20.

Utanför hotellet väntade den fräschaste taxibil jag skådat i USA.
    Visst, jag förstår att även deras taxibilar måste ha varit nya någon gång, men jag har alltid haft oturen hamna i fordon som verkade ta mig som sista körning på sin väg till skroten.
    Chauffören sken upp när jag gav honom adressen:
    ”Där har jag köpt den här bilen”, sa han samtidigt som han mycket försiktigt placerade mina väskor i det fläckfria bagageutrymmet.

”Det här är första gången jag åker i en välskött taxi i Amerika”, sa jag.
    ”Det tror jag väl inte”, svarade han trumpet och jag insåg för sent att jag sårat honom.
    ”No offense intended”, sa jag generat men han valde att vara sur på den oförskämde passageraren och sa inte ett ljud under hela resan.
    Jag försökte köpa mig förlåtelse med rejält tilltagen dricks men hans mungipor dröjde kvar i midjehöjd när han under tystnad räckte mig min packning.
    ”Tack!”, sa jag, för man är ju väluppfostrad!

”Styrelserum” stod det på dörren till det rum vi fått låna av bilhandlaren som personligen hälsade mig välkommen.
    Han hette Charlie – ”Chuck is OK!” - och hade haft många svenska bilhandlare på studiebesök.
    Under några minuter letade vi fruktlöst i våra minnen efter gemensamma bekanta.
    För att få slut på letandet medgav jag till sist att jag möjligen hört talas om någon som hette Love Persson. Men då hade jag fingrarna i kors på ryggen.

”Hur många personer sitter i er styrelse”. frågade jag när jag fick syn på ett enormt, äggformat konferensbord omgivet av ett trettiotal läderklädda karmstolar.
    ”Åtta”, svarade han fnissande, men bordet är lagom för min ledningsgrupp och så brukar jag låna ut det till en hel del andra.

Vill du se vår företagspresentation? Den tar tretton minuter.”
    Jag tittade på klockan. Mina gäster skull anlända om ungefär tjugofem minuter så jag tackade ja. Då drog han fram en stol åt mig och nickade i riktning mot gavelväggen.
    Sedan hände allt i rasande fart. Rullgardiner drogs ner och ridåer gled isär och musik mullrade mot mig från alla håll och kanter.

Det var första gången jag upplevde en verkligt multimedial föreställning.
    Ett tjugotal seriekopplade diaprojektorer och två maskiner som visade film och TV-bilder samarbetade i en fartfylld och dramatisk berättelse om företagets första femtio år.
    Nya, färgglada bilder varvades med gamla sepiabruna. hackig stumfilm ställdes mot filmkonstens senaste tekniska finesser.
    Föreställningen avslutades med en halvcirkelformad panoramabild där betraktaren fick intryck av att själv, i rasande fart, köra en av tillverkarens tävlingsbilar i vad som antagligen var Death Valley.

Efter en våldsam inbromsning, som nästan kastade mig ur stolen, stannade bilen intill återförsäljarens logotype som, enligt den testosteronstinne avannonsören var ”på rask väg in i framtiden”.
    Själv var jag alldeles utmattad.

Då hörde jag plötsligt applåder bakom mig!
    Jag vände mig om och såg att mina gäster hade smugit sig in under föreställningens gång.
    Men inte bara det!
    Fyra av dem var just de som delat hiss med mig för bara någon timma sedan!
    Som ätit frukost på bordet bredvid mitt!
    Som hade varit på samma konsert som jag igår.
    Jag hoppades att jag inte såg lika fånig ut som jag kände mig.

21.

”Men vi var ju i samma hiss!”, ropade en av nykomlingarna, en liten, svarthårig kvinna med glasögon tjocka som flaskbottnar.
    ”Är det du som är Mr. Mossberg från Sverige?!”
    Jag erkände genast och sedan hälsade vi alla som om vi var gamla vänner som     äntligen träffades igen efter många år.

Två sekreterare störtade in med kaffe och donuts, franskt mineralvatten stod redan på borden och jag kom plötsligt ihåg att jag inte ens packat upp mitt presentationsmaterial.
    Chuck hällde upp av det lövtunna kaffet och frågade om han fick stanna kvar under min dragning och ”the more the merrier” sa mina gäster med munnarna fulla av glaserade flottyrringar.

Då passade jag på.
    ”Jag råkade hör att några av er var på konsert igår” sa jag, samtidigt som jag tände overheadapparaten.
    ”Ja, vi var där alla sex” sade den lilla damen med flaskbottnarna och som presenterat sig som Sue. ”Vilken fantastisk kväll!”
    Och så utbröt en livlig diskussion där de berömmande adjektiven trängdes med varandra.

    Den avbröts efter en liten stund av Chuck: ”Jag hör att ni säger Comden och Green”, sa han. ”Förlåt att jag frågar, men vilka är det?!”

Milde himmel!
    Jag slapp fråga!
    Det fanns en människa till i USA som inte visste vilka Comden och Green var! Men nu fick vi veta, på det mest överraskande sätt.

För Sue tittade på de andra och plötsligt blev Chuck och jag vittne till en spontan och orepeterad a capella-konsert i vilken alla mina sex gäster deltog!
    ”Just in time, I found you just in time, untill you came my time was running low!”
    ”Make someone happy! Make just someone happy!”
    ”New York, New York, a wonderful town! The Bronx is up and the Battery’s down! The people ride in a hole in the ground…”
    Plus en massa låtar som jag varken hört förr eller senare.

Det visade sig att Betty Comden och Adolph Green var ikoner i den amerikanska musicalvärlden.
    De skrev libretton och sångtexter, bland annat till ”Singing in the Rain” och jobbade med storheter som Leonard Bernstein, Morton Gould och Judy Holliday.
    De belönades med massor av Tony Awards och andra utmärkelser och är representerade i såväl teaterns som låtskrivarnas Hall of Fame i USA.
    Chuck föreföll lika överraskad som jag men båda sjöng vi med för full hals så fort det var någonting i programmet vi kände igen.

”Så här höll vi på hela vägen till hotellet igår”, sa Sue efter ungefär en kvart och torkade bort en glädjetår ur ögonvrån.
    ”Men då anade vi ju inte att vi skulle bjuda på en extraföreställning så här snart!”
    Själv beslutade jag mig fegt för att inte säga att jag smitit min väg efter halva föreställningen.

Den gemytliga stämningen gjorde att min presentation blev en mycket interaktiv tillställning.
    Sue, Chuck och de andra avbröt med frågor i ett sträck och startade flera interna diskussioner om tekniska detaljer som låg långt utanför min fattningsförmåga.
    Plötsligt hade det gått drygt tre timmar, kaffet var iskallt, donutsen var slut och jag började bli bekymrad över att kanske missa flyget.
    Klockan 14.02 skulle jag flyga till Fort Lauderdale och jag hade ingen aning som hur lång tid jag behövde ha på mig för att hinnai tid till flygplatsen.

Jag delgav lite diskret Chuck mina farhågor och han lugnade mig:
    ”Inga problem alls, Carl! Alla andra skall också flyga hem och jag bjuder på en limousin till BWI ”, en förkortning som jag gissade stod för Baltimore-Washington International Airport.

Jag har alltid tyckt att limousiner är fula som stryk.
    Denna var inget undantag men jag måste erkänna att den var ett under av bekvämlighet.
    Chuck gjorde oss sällskap i bilen och bjöd på förfriskningar under färden – det var nog första gången jag insåg att ”a drink” väldigt ofta inte har ett dugg med alkohol att göra.

Tillfälligheterna gjorde att incheckningen till det flygbolag jag skulle resa med låg först i raden av alla de som trafikerade BWI och efter den trivsamma förmiddagen kändes avskedet med de andra både kort och rumphugget.
    Jag skyndade mig att berömma Chuck för hans fantastiska företagspresentation och de andra för intressanta resonemang och enastående musikalkunskaper och så stod jag plötsligt snöpligt ensam utanför terminalen.

En vänlig man med röd skärmmössa var redan på väg in till incheckningsdisken med mina väskor när jag alltjämt vinkade farväl till mina nya vänner.
    På flygplatsen kunde jag via en jätteskärm följa hur de andras plan lyfte långt före mitt. Jag hade faktiskt gott om tid, så gott att jag till och med hann inhandla ett par apelsinfärgade badshorts i en liten butik.
    Herregud, jag skulle ju till Florida!
    
Det hade inte funnits plats på det strandhotell där Rob och Samuel skulle bo, men jag var bokad på ett motell strax intill.
    Även det låg på beachen och det hade säkert en swimmingpool om det skulle vara för sent att bada i havet när jag nådde fram.


22.

Med badbrallorna och en liten flaska tullfri Bourbon whiskey klev jag någon halvtimme senare ombord på planet, en DC-4, som definitivt sett sina bästa dagar.
    Planet var glest besatt med medelålders herrar, sannolikt affärsresenärer precis som jag.
    Vi taxade ut i god tid och jag satt och gladde mig åt dagens trivsamma möte och den väntade simturen.

Sedan hände ingenting.
    Och ingenting.
    Och ingenting.

Plötsligt hördes en röst över högtalarna:
    ”Godmiddag mina damer och herrar och välkomna ombord. Vi beklagar det här dröjsmålet som beror på tekniska problem.
    Vi kommer därför att återvända till terminalen och får be våra passagerare att lämna flygplanet och avvakta vidare besked i terminalbyggnaden.”

En klok människa är naturligtvis tacksam för att ett plan med tekniska problem inte lämnar flygplatsen.
    Själv satt jag dock och härsknade till i den väl insuttna flygplansfåtöljen, eftersom jag insåg att mitt efterlängtade dopp i Atlanten höll på att gå om intet.

När planet återvänt till terminalen utbröt en febril aktivitet omkring oss.
    Nu uppmanades vi att omedelbart lämna planet, utan att ödsla tid på ytterkläder och handbagage.

    Maskinen hade inga tekniska fel, den var bombhotad!

Själv blev jag fullständigt skräckslagen, men övriga passagerare tycktes ta hotet med stoiskt lugn.
    I god ordning lämnade vi flygplanet och dirigerades till en liten VIP-lounge i terminalens övre plan.
    Där mottogs vi av en liten grupp vänliga människor som tycktes ha den dubbla uppgiften att lunga oss och att fråga ut oss om våra resplaner.
    Hade vi någon legitimation?
    Varifrån kom vi?
    Vilken var vår slutdestination?
    Vad skulle vi göra där?
    Hur länge skulle vi stanna och vart skulle vi åka sedan?
    När hade vi bokat biljett?
    Brukade vi flyga den här sträckan?
    Med det här flygbolaget?
    Hade vi något att erinra mot att man sökte igenom vårt handbagage, som ju låg kvar i flygplanet?
    Visste vi vad som fanns i vårt incheckade bagage?
    Hade vi packat det själva?
    Fanns det någon risk att någon utomstående kunnat manipulera med vårt bagage?

Nu, när vi inte längre var kvar i den gamla DC-4:an ersattes min skräck med en pirrande känsla av spänning.
    Runt omkring mig hörde jag mina medpassagerare överträffa varandra i måleriska berättelser om vad som hänt dem vid tidigare flygturer.
    Bombhot, motorhaverier, nödlandningar och plötsliga dödsfall - det var tydligen ingen ände på vad som brukade inträffa även på ganska alldagliga flygturer.

Utanför fönstren började skymningen falla och jag förstod att det skulle vara ren tur om jag skulle kunna inviga de apelsinfärgade badshortsen denna dag.

Efter någon timma kom flygplatspersonal med ett rullbord med wienerbröd och blaskigt kaffe.
    Det var nog fler än jag som hellre hade satt tänderna i ett saftigt köttstycke, men det enda alternativ till den frugala måltiden som erbjöds var ett vänligt beklagande leende.

Dryga två timmar försenade kunde vi dock glädja oss åt meddelandet att vår flight åter var klart för boarding och att passagerarna uppmanades att snarast gå till gaten.
    
Innan vi tilläts gå ombord igen fick samtliga passagerare passera en metalldetektor.
    Detta tillhörde ovanligheterna på den här tiden och naturligtvis fick nästan varenda en av oss visa upp ett eller ett par harmlösa föremål som fick detektorn att reagera.

En av de få passagerare som inte hade något metallföremål i fickorna försökte lätta upp stämningen.
    ”Jag lät bomben ligga kvar i handbagaget” viskade han förtroligt till en av säkerhetsvakterna.
    Det är möjligt att hans handbagage fick flyga med till Florida. Själv försågs den stackars skämtaren med handfängsel och fördes bort av polis.
    Det finns tillfällen då man skall sovra bland skämten.

Mitt eget handbagage låg kvar där jag lämnat det, till synes orört.
    Ingen hade druckit av min whiskey eller invigt i mina nya badshorts, och alla papper och overhead låg i oklanderlig ordning i min portfölj.
    Flygkaptenen beklagade förseningen och taxade snabbt ut efter att ha meddelat, att det bara var två maskiner som skulle starta före oss.

Sedan hände ingenting.
    Och ingenting.
    Och ingenting.
    Och sedan återkom en synnerligen generad röst i högtalaren:

”Ja, mina damer och herrar, vi beklagar naturligtvis det här nya dröjsmålet. Det beror på att flygplatsen, på grund av rådande vindförhållanden, bara kan utnyttja en start- och landningsbana idag, och på denna bana har en maskin, tro det eller ej, tappat en motor!
    Reparationsarbeten är redan igång och jag hoppas att vi snart skall kunna starta, trots allt. Under tiden kommer vi att servera kaffe och wienerbröd (!) och jag kommer även att tillåta rökning under väntetiden.”

Det hade varit en rent halsbrytande eufemism att kalla stämningen ombord ’munter’.
    Två tillmötesgående flygvärdinnor försökte förgäves att få någon att trycka i sig ytterligare ett wienerbröd.
    Efter att ha insett det lönlösa i dessa ansträngningar återkom de, efter en liten stund och med väsentligt större framgång, med en barvagn.
    Jag accepterade tacksamt en liten flaska kaliforniskt rödvin och flyttade mig längst bak i kabinen för att njuta den tillsammans med en cigarett.

Tiden gick.
    Hur länge fick man bada i poolen, månntro?
    Om hotellet ens hade en pool.
    Vad fan skall man med pool till om man ligger granne med det stora, salta badkar som heter Atlanten?!

Vinet påminde mig om att jag var hungrig, cigarretten påminde mig om att jag beslutat mig för att sluta röka. Då hördes en kvinnlig röst i högtalaren:
    ”Mina damer och herrar! Kaptenen kommer nu att gå runt i kabinen och svara på eventuella frågor!”

Som oerfaren flygresenär hade jag tillägnat mig vanan att ta av mig mina glasögon vid start och landning.
    Antagligen trodde jag att det var säkrare, inte vet jag, men nu satt jag i alla fall längst bak i planet och kisade mot den uniformsklädde person som artigt stannade till vid varje passagerare i det glest besatta planet.
    När han kom närmare satte jag på mig glasögonen.
    Herregud, karl´n var ju en exakt kopia av en amerikansk skådespelare, ingen av de mest välkända men en duktig aktör som ofta kunde ses i B-roller i filmer om den amerikanska maffian.
    Vad var det nu han hette?
    Martin någonting?

Nu hade han redan nått fram till mig och frågade, efter en hastig honnör, om det var någonting jag ville fråga om.
    Med ett lite generat leende sa jag ”Ja, det skulle väl i så fall vara om...”

Längre kom jag inte innan han, ganska bryskt, avbröt mig:
    ”Ja, för höge farao, jag är hans bror!”

Han såg min häpnad över hans tonfall och fortsatte därför:
    ”Men visst är det konstigt!
    Av alla passagerarna i ett flygplan som först har utsatts för ett bombhot och sedan försenats ytterligare av att en annan maskin tappat en motor på landningsbanan, så är det enda som intresserar folk om jag har en bror som är filmskådespelare!”


23.

När jag slutligen kom fram till mitt hotell i Fort Lauderdale var klockan en kvart över elva på natten.
    Bortom den nedsläckta swimmingpoolen hörde man Atlantens majestätiska brusande.

Restaurangen var stängd - ”I am afraid this is our low season” - men om jag ville kunde receptionen fixa kaffe och – naturligtvis - wienerbröd.
    Och apropå att bada nu så var man tacksam om gästerna även avstod från att duscha efter klockan elva.
    Det kan störa de andra gästerna, om än få.
    Godnatt, Mr Mossberg, och sov gott!

Hela Floridas östra strandremsa, från St Augustine i norr till Miami Beach i söder är nerlusad med hotell.
    Många av dem är utomordentligt exklusiva men fortfarande finns det ett och annat som även vanliga människor kan få in i sin budget.
    Mitt motell var ett sådant. Det bestod av två våningar med ett fyrtiotal rum, de flesta med en liten köksavdelning.
    Den långsträckta huskroppen låg med gaveln mot den blå Atlanten och den njurformade swimmingpoolen låg i söder, vilket gjorde att den hamnade i skuggan av det avsevärt elegantare grannhotellet som hade drygt ett dussintal våningar.

En ung flicka med sydamerikankt utseende försäkrade mig om att swimmingpoolen var varmare än Atlanten. Morgonsolen hade knappt mer än lämnat horisonten när jag, iförd de apelsinfärgade badshortsen, dödsföraktande kastade mig i dess klordoftande vatten.
    En ung flicka med sydamerikanskt utseende, som med en långskaftad håv rensade swimmingpoolen från vissna löv, hade övertygat mig om att vattnet i den var flera grader varmare än Atlanten
    Upplevelsen erinrade mig om en historia om ett ungt, nygift par som tillbringat sin bröllopsnatt på ett motell i Göteborgstrakten.
    Motellet hade swimmingpool och på morgonen, innan de andra gästerna vaknat, kastade de unga tu sig nakna i vattnet som var alldeles iskallt.
Den unge mannen lämnade hastigt bassängen men fångades i trappan av hustruns granskande blick, följd av kommentaren:
    ”Herregud, gjorde vi slut på så mycket inatt?!”
    Jag lämnade swimmingpoolen minst lika fort.

En varm dusch kändes befriande innan jag klädde mig och gick till receptionen för att förtära den kontinentala frukost som ingick i hyran.
    Men när det visade sig att den bestod av kaffe och ”danish”, det vill säga wienerbröd, var det lätt att avstå.

Hungrig men nybadad vandrade jag klockan nio prick över till det andra hotellet. Det var betydligt större och flottare än mitt vilket säkert var ett av skälen till att det var fullbokat trots lågsäsongen.
    I dess reception härskade en filmstjärnevacker blondin med en oklanderligt vit sidenblus innanför en smakfullt strikt mörkblå dräkt.
    Hon granskade roat min fiskbensmönstrade tweedkavaj och berättade att de herrar jag sökte sannolikt fanns i frukostmatsalen, rakt fram och till höger.

Några sekunder senare visade det sig att halva frukostmatsalen låg utomhus, granne med en rejält tilltagen pool som redan var befolkad av vackra, lättklädda och brunbrända ungdomar.
    Vid ett väl avätet frukostbord hittade jag Rob och Samuel i shorts, T-shirts och solglasögon.
    De tittade lite förvånat på den exotiske svensken som gjorde entré iklädd mellanblå vinterkavaj, slips och dokumentportfölj.

Rob fann sig först och erbjöd sig generöst att, likt norrmannen Ole Bramsrud i den välstulna filmen Sällskapsresan, låna ut ett par shorts .
    Själv föredrog jag dock att gå tillbaka till mitt rum och sätta på mig de nyinköpta, orangefärgade.
    I en liten servicebutik i foajén hade de också ett par verkligt fula strandsandaler av blå plast som betingade futtiga 9 dollar – ett överkomligt belopp eftersom priset på en dollar vid den här tiden var lite drygt fem kronor.
    När jag gick med dem i den finkorniga sanden visade det sig, att de hade ett spegelvänt mönster i sulan som gjorde att jag med varje steg efterlämnade ett läsbart budskap.
    ”I Love Ft L!” stod det!
    Vi får väl se hur det blir med det, tänkte jag, när jag i fuktiga badbrallor och blåa plastsandaler vandrade tillbaka till de andra.

Då hade mina amerikanska vänner fixat en rejäl frukost åt sin svenske gäst och jag sköljde ner de knaperstekta baconskivorna och den smällgoda äggröran med den läckraste apelsinjuice jag någonsin smakat.


24.

Även om jag egentligen inte vill, så måste jag hålla med dem som anser att reklam i grund och botten är en cynisk verksamhet.
    Att informera amerikanska arbetsgivare om vilka rättigheter den federala lagstiftningen tillerkänner den arbetskraft som har mentala begränsningar borde dock inte behöva kännas cyniskt.
    Men om man gör det sittande halvnaken i solskenet, bekvämt tillbakalutad i en vilstol vid en femtio meter lång swimmingpool utanför ett lyxigt hotell och med ett respektingivande antal tjänstvilliga ganymeder som ser till att det ständigt finns något gott och svalkande i alla glas...
    Då kan nog den mest hedervärda verksamhet kännas cynisk.

I två hela dagar satt vi vid samma soliga bord och jobbade fram förslag till all den information som WARC skulle använda under det kommande året.
    Frukost, lunch och en och annan simtur avnjöt vi under arbetets gång.
Hela jobbet tog slut två dagar tidigare än vi räknat med.

Om kvällarna hade vi tillgång till en rymlig hyrbil som Rob eller Samuel skickligt manövrerade till högklassiga restauranger vars lukulliska kvalitet de fått tips om innan de for hemifrån.
    Där koncentrerade vi oss på havets läckerheter av alla de slag, samtidigt som vi grundligt provade de förnämsta Chardonnayvinerna från Kaliforniens mest namnkunniga odlingar.

Den omtalade resebudgeten var tydligen mycket generös och jag insåg snart, att även om jag skulle ha debiterat min arbetstid under dessa dagar skulle jag inte haft råd att leva så här påkostat.
    Rob och Samuel var dessutom oerhört trevliga att samarbeta med, och trots arbetsuppgiftens allvar tror jag aldrig att jag har skrattat så mycket under så kort tid.

Samarbetet avslutades med en lång och sen middag som jag aldrig skall glömma.     Hummer, jätteräkor, krabbor och musslor av skilda slag sköljdes ner med rysk vodka mörkt irländskt öl.
    Desserten bestod av Key Lime Pie och portvin, en läckerhet som fortfarande är en storfavorit, och till kaffet serverades fransk cognac i glas stora som guldfiskskålar.

Vid desserten höll Rob, som då var något påstruken, ett litet stämningsfullt anförande.
    ”Eftersom ingen representant för den federala regeringen är närvarande ser jag det som min plikt att framföra unionens tack för ditt förtjänstfulla och oegennyttiga arbete under dessa intensiva dagar.
    Samuel och jag är övertygade om att såväl de företag där vi själva tjänstgör som andra arbetsgivare nästa år kommer att förstå, respektera och följa lagarna på ett sätt som aldrig tidigare.
    För din värdefulla hjälp saknar vi, som du vet, möjlighet att erbjuda någon ekonomisk ersättning.
    Vi har istället varit i intensiv kontakt med vårt utrikesministerium och av detta utverkat tillstånd att till dig, Carl Mossberg, få överlämna den åtråvärda och unika Budweiserutmärkelsen i mattpolerad aluminium.
    Jag får därför be dig att resa dig upp och, i brist på andra och högtidligare händer, mottaga den välförtjänta utmärkelsen ur mina”.

Förvånad och lite rörd reste jag mig upp varvid Rob med spelat allvar hängde en lång kedja av ölburksringar kring min hals.
    Längst ner hängde ett par nycklar.

”Detta” fnissade Rob ”är en kedja som Samuel och jag, under nattens tysta timmar med svett och möda, tillverkat av ringarna från alla de ölburkar vi konsumerat under våra dagar tillsammans.
    ”Men nycklarna, då?”, frågade jag.
    ”Det är nycklarna till vår hyrbil som du disponerar kostnadsfritt till och med söndag, då du flyger vidare till New Orleans. Du lämnar den bara på flygplatsen när du reser vidare.
    Samuel och jag reser hem redan i morgon bitti”

Plötsligt hade jag alltså nästan två lediga dagar i Fort Lauderdale, plus tillgång till en rejäl amerikanare för egna exkursioner i omnejden.
    Därefter tre dagar i tradjazzens rymliga sköte innan jag skulle resa vidare till mötet i San Diego.

Vilket enastående jobb man har, tänkte jag medan jag i bakhuvudet försökte finna de rätt orden för ett högstämt tacktal.
    Jag räknade senare ölringarna - de var fler än hundra stycken!
Herrarna från USA måste endera ha konsumerat våldsamma mängder öl på rummet, eller också skaffat ölringar på annat sätt.
    Den insikten fick bli utgångstanken för mitt lilla anförande:

” If truth was based on such precarious things
as chains, designed by myriads of rings
a guy like my could not say ”thanks” but ”why
woul