Så var då lärktiden inne. Pånyttfödelsen hade begynt och Ruben gladde sig åt att ännu en gång kunna uppleva detta mirakel. ”Man vet ju aldrig…” Och inom sig hörde han »Våren« av Grieg.
Men snart skulle fiskmåskonserterna prägla traktens akustiska miljö. Snart skulle strandskatorna springa med sina röda ben och skicka drillar genom de orangeröda näbbarna. Gässen satt redan på öarna och försvarade sina revir.

”Det var vid den här tiden, som »Enleveringen« ägde rum!” Han måste skratta! Deras gemensamma liv hade verkligen fått en romantisk start, Anna-Lisas och hans.

De hade mötts i jobbet. Från början fanns nog ingen tydlig attraktion mellan dom. Men de fick mer och mer med varandra att göra i arbetet. De upptäckte, att de hade gemensamma värderingar när det gällde barns uppfostran och vad som syntes viktigt i livet. Efter en tid började de promenera tillsammans på raster och båda upplevde en stimulerande spänning i dessa möten.
En dag tog Ruben mod till sig. De satt i naturen under en lunchrast och samtalade, nära bredvid varann. Han sa: ”Jag har lust att träffa dig någon gång, när vi inte har jobb. En utflykt i skärgården. Vad tänker du om det?” Han märkte på sin kollega, att hon inte tog illa upp av hans fråga, så han fortsatte: ”Vad sägs om söndag. Vi möts allra längst ut på Läön. Det går att köra bil dit. Jag finns där från klockan tolv. Du får vara beredd på en liten båttur!”

De var tyvärr inne i en dålig väderperiod vid den tiden men just den dagen, då det hela skulle ske, rådde solsken, lätta vindar och dräglig temperatur.
”En sådan tur!” tänkte Ruben, då han satte sig i sin eka och började ro. Det var ganska tidigt på morgonen, för han ville vara säker på att inte komma sent. En dryg timmes arbete vid årorna låg framför honom, men hans sinne var lätt. På durken i ekan stod hans ryggsäck packad för pique-nique. Medan han rytmiskt drev fram båten genom fjordvattnet, växte liksom en förvissning inom honom, eller i varje fall var det en föraning om att det som skedde idag skulle bli viktigt.
Det syntes också i hans anteckningar. Senare samma dag skrev han:

»Jag både styr och ger kraften.
Jag riktar min färd.
Sitter i min båt
ror för allt jag är värd.
De tidiga ejderflockarna
gungas av sjön.
Morgonen en dröm.«

I god tid före klockan tolv var han på plats. Ekan hade han förtöjt femhundra meter från mötesplatsen. ”Tänk om hon inte kommer”, tänkte han. ”Hon kanske tycker att det är ett konstigt rendez-vous jag arrangerar”. Men han behövde inte fundera länge. Där kom bilen. Anna-Lisa parkerade och klev ut i vårdagen.
”Det här är ett häftigt ställe!” sa hon genast och slog ut med armarna. ”Och vilket väder!” Hon såg sig om. ”Men var har du båten?”
Ruben blev helt fascinerad, när han såg denna kvinnas självklara uppträdande. När han såg så mycket av förtjusning speglas i hennes ansikte. Han ville genast krama henne. Men han behärskade sig.
”Vi får promenera ett stycke först”, sa han. ”Båten ligger bakom udden där, åt sydväst”.
Han tog henne i handen. De började gå.
Det låg en gammal sjöbod i viken, där Ruben hade förtöjt sin båt. De fick gå runt boden först, innan båten blev synlig. ”En sån fräck gammal eka!” utropade Anna-Lisa. ”Har du rott ända hit! Det skulle inte många ha gjort!”
”Kanske inte det”, sa Ruben. ”Men nu skall vi ro ännu ett stycke. Över sundet här och ut till den allra yttersta ön”. Han pekade. ”På den holmen känner jag till en fin lunchplats. Kom! Så hjälper jag dig i båten”.
Men Anna-Lisa behövde ingen hjälp. Ruben hade mött en sjökvinna! Det var hon som lossade förtöjningen och hon som sköt ut båten. Efter ett smidigt hopp ombord satte hon sig på aktertoften. ”Nu kan du börja ro!” sa hon. Log.

”Ja, detta var ett tillfälle”, tänkte Ruben däruppe vid sin utsikt. ”Det var det sannerligen!”
»Enleveringen på Läön«, som de brukade kalla detta sitt första riktiga möte.

De hittade ett bra landstigningsställe på holmen och Ruben förde Anna-Lisa till den plats han trodde skulle vara lämplig för deras måltid och samvaro. Det visade sig att platsen var utmärkt, vänd mot solen och lagom läad av en låg klippa och en liten enbuske. Vid enen växte kort, fårbetat gräs. Ruben bredde ut en filt och dukade upp av sin medförda lunch.
Efter en snabb blick på vad som bjöds, sa Anna-Lisa förnöjd: ”Jag kunde inte gjort det bättre själv! Och du har till och med tagit med lite vin. Inte illa! Det här gillar jag. Och så är jag hungrig!”
De slog sig ner och lät sig väl smaka. Ruben hällde upp av vinet i små glas och drack Anna-Lisa till: ”Jag är glad för att du ville följa med på den här mystiska utflykten. Det skulle nog inte alla kvinnor gjort. Välkommen i det gröna min sköna!”
De drack vällustigt och tog för sig av maten. ”Hur kunde du veta att jag älskar att äta på det här sättet? Direkt med fingrarna. Kycklingklubbor, tomat och paprika. Bröd och en ostbit. Och så har du tagit oliver också! Fantastiskt!”

De fick det härligt. Hade mycket att tala om. Från skyn hörde de lärkors kvillr. Det doftade av hav omkring dom. Det var så skönt i sol och lä att de efter måltiden kunde slummervila en stund. Ruben la sin arm under Anna-Lisas huvud och nacke. När de kom tillbaks från slummern vred de sig mot varandra. De kysstes stillsamt. Kramades. Och Ruben smekte hennes hår och tryckte sin hand mot hennes bröst. Så låg de länge. Tala behövde de inte.

Efter ett par timmars vistelse på ön, då de också tillsammans promenerade ända ut till lands möte med hav, rodde Ruben henne tillbaka till bilen, men nu hela vägen runt udden. Sedan vände han om och rodde mot sitt nya liv. Han mindes nu däruppe på berget, att han fått se årets första strandskator sitta på Vedholmen just den där dagen, när han senare kom glidande där förbi.

Ruben tog sig långsamt och mycket försiktigt nerför berget och gick in i sitt hus. Han tyckte att kroppen blivit riktigt mjuk och han kände en behaglig värme inombords, sedan han mediterande återupplevt sin hustrus närvaro.