MOR INGER LÄSER.

Jag studerar mitt barnbarn. Han är fyraochetthalvt och han har börjat intressera sig för det skrivna. Och nu sitter han vid penna och papper. Hans små fingrar håller i skrivverktyget och försöker forma bokstäver. Siffror. Han plitar ett läsbart H. Sedan kommer ett vingligt A.
”Jag skriver mitt namn”, säger pojken som heter HANNES. Fast nu hamnar hans A till vänster och alltså framför begynnelsebokstaven medan resten av namnet skrivs ut i merellermindre fantasifulla hieroglyfer i en lång rad. När han fyllt ut hela pappersbredden är han nöjd. ”Nu står det HANNES”, säger han. Pekar. Skrattar.
Nej, på bokstäver är han inte så bra ännu, den lille. Då är han visst bättre på siffror. Vi skriver upp några aktuella telefonnummer och han kan läsa ut alla siffror med nollor och riktnummer och allt. Han försöker också själv forma några siffror med sin penna. Men det går dåligt och trots att han har förlaga, kommer krumelurerna även här i lite godtycklig ordning. Treorna blir dessutom konsekvent spegelvända.

Alldeles oavsett inlärningsmetod och en lärares möda tar det tid innan en människohjärna fixar läsandet och skrivandet. Och för varje barn tar den inlärningsprocessen olika lång tid. Som när det lär sig gå. Människohjärnor mognar i sin alldeles egna takt. Och dessutom finns det barn, som trots stor vilja och ansträngning, trots mognad, ändå aldrig blir riktigt bra på att hantera det skrivna.
Hur det kommer att gå för Hannes med den saken vet vi ännu inte. Men vi kan vara säkra på att han skall tvingas gå i ett skolsystem, vars alltigenom bärande undervisningsidé bygger på kunskapsförmedling genom skrivna ord. Nästan endast och allenast ord. Skrivna eller talade. Vilket system (jag tvingas upprepa det) långt ifrån alla människohjärnor är anpassade till. Att Skolan skyggar för detta uppenbara faktum och därför inte vill anpassa sig till barns naturliga förutsättningar, är bara en av de många yttringar vi kan se av vårt släktes stoppa-huvet-i-sanden-beteende. Om det av någon anledning är för besvärligt (och kostsamt!) att ta hänsyn till den storskaliga verkligheten, så –vips! bortser man från den. Enkelt! Man fiskar ut haven, fyller atmosfären med växthusgaser, tunnar ut ozonskiktet, fortsätter odla ekonomisk ojämlikhet mellan folk, gör inget radikalt åt galopperande AIDS-epidemier...Och bryr sig inte om att barn är olika.

Det är ju så att

Verkligheten är
verkligt ogin
ibland
När den inte vill
passa våra planer.

Visst måste en människa i vissa sammanhang kunna förtränga den närmsta verkligheten. Det är en del av hennes överlevnadsstrategi, ett sätt att hantera och stå ut med livets traumatik. Men när förträngningen drabbar hela samhällen och tillsist egentligen den samlade mänskligheten och själva Livet på Jorden – då är ju något alarmerande fel. Orsakerna till att det tycks fungera på detta sätt kan diskuteras – och jag har förvisso synpunkter i frågan! – men den debatten får tas i annat sammanhang.

Men nu skall det här handla om MOR SOM LÄR SIG LÄSA. Min mor. Jag kom att tänka på den historien, när jag nu var tillsammans med hennes barnbarnsbarn och såg honom konfronteras med skrivandet. Historien om min mors sätt att lära sig läsa ger perspektiv på inlärning överhuvudtaget. Och så skildrar den det förutsättningslösa tänkande som mindre barn har.

Det var så här.
Min mors storasyster Gunnel började skolan. På kvällarna satt Gunnel vid ett bord och gjorde sina läxor. Läste högt ur sin läsebok och lät pekfingret följa under bokstavsraderna från vänster till höger.
”M...oo....rr...ä..rr...r.a.r.” Läste hon och bokstaverade, ljudade tydligt. ”F..aa..r..rr..oo...r”.
Min mor Inger var nyfiken och satt ofta med sin syster under kvällarnas läxläsning. Men inte bredvid henne. Utan mitt emot på andra sidan bordet. Såsom boken låg uppslagen för henne, såg hon sin storasysters ”läsfinger” börja längst ner till höger på den högra sidan och dessutom ovanför läsraderna. Hon följde ”läsfingret” med blicken, lyssnade noga till vad systern läste.

Inger var ett intelligent barn och fastän hon var nästan två år yngre än sin syster, lärde hon sig läsa lika snabbt som hon – men alltså med den skillnaden att hon läste nerifrån och upp och dessutom då från höger till vänster, spegelvänt. (Vi vet ju att andra kulturer utvecklat andra sätt att skriva med andra typer av alfabet och att det där också förekommer skrivande i andra riktningar än vad vi menar är den rätta. Vilket system som skulle vara mest naturligt för en människa kan nog diskuteras).

Jag känner inte till huruvida min mors familj förstod, att Inger faktiskt kunde läsa, när hon senare själv började i skolan.
I varje fall berättar historien vidare om mor Inger, som nu satt bland sina klasskamrater på sin första skoldag. Lärarinnan frågade om det möjligen bland barnen fanns någon som kunde läsa lite grand.
Inger räckte genast upp handen. ”Jasså, Inger Hård kan läsa. Vill Inger visa mig och sina kamrater att hon kan!” Sa Lärarinnan och slog upp Läseboken. Lade den på bänken framför den lilla flickan – naturligtvis rättvänd.
Först var Inger lite förvirrad men fann sig och vände raskt boken uppochned – och läste felfritt vad där stod.

Hur min mors Lärarinna år 1916 reagerade på detta märkliga sätt att läsa, har man inte berättat. Men jag har svårt att tänka mig, att det kunde bli särskilt mycket beröm åt ett barn, som läst på ett så konstigt och regelvidrigt uppochned-höger-åt-vänster-nerifrånochupp-manér.

Emellertid lärde sig mor läsa rättvänt också. Antagligen gick det ganska fort.