Jag tolkar din tystnad som ett ordlöst farväl. Vi hade ingen given plats i vare sig varandras liv eller hjärtan.

Din dörr var låst redan från början och du vakade över den med all din kraft för att inte släppa in någon okontrollerad känsla av att bli berörd eller att själv våga beröra.

Kanske trivs du bäst med din självvalda ensamhet eller så var det helt enkelt mitt sällskap du aldrig kände dig riktigt bekväm i.

Skönt var ändå att få vila i dina armar.

Jag glömmer dig aldrig.