(Innan var vi ett hot, nu tycker han bara synd om oss
för vi är inte verkliga vi kan inte göras verkliga
det är därför vi ständigt letar existensbekräftelse för att uppdateras
som framkallning på svartvitt fotopapper

Nyblivna plastdockor men de sa att vi var änglar
och som om vi hört det förut
log vi pilemariskt mot varandras trötta svartkladdiga ögon och gick vidare hand i hand)


älskade finaste is
jag ska också få kattastma
därefter bli missbrukare medan du vackert skalas och ramas in
och babs slitzas
so beautiful

you said you need time, you had time

att leva ett liv, inte vinna ett krig?
nej. stjärnornas krig som utspelar sig i skymningen hejdas aldrig,
hopplösheten i att någonsin lyckas skina igenom en atmosfär
täckt av miljontalsårs lagrat stoft
ovesentligt
obevekligt
när jag tvingas ändå
sväller, stryps, andas medicinpärlor i hopp om att överdosera andetagen
och lik en heliumballong försvinna innan barnhänderna förstår vad de just tappat
för att glömmas på snabbast tänkbara sätt

drömde, svalde, vreds, sträckte
jag ska ändå springa en mil och spy ut min hyperspeedade hjärtklappning och darrande fingrar
som vet hur man sträcker sig i femte possision mot himlen
eller i avslutande böjning över huvudet som likstelt följer med
då de livlösa ögonen inte får se annanstans än bort
långfingret mot tummen, det ska verka så
i berättelsen om en porslinsdocka som stelnar i sitt förlorade krig
medan höstlöven virvlar utanför
(det blev precis som jag önskade, precis som det skulle)
och jag gråter
fattar ni? förakt.
vår nya skepnad är av porslin och vi ska avguda dess glasblanka yta
och aldrig någonsin längta ut


ni, ni behöver inte. akvarienya lyser ni rent, som en skumsläckare släcker all gammal askglöd
jag måste fly igen
och tror att jag blundar innan skumstrålarna träffar mitt sot
vit kan jag inte stöpas
även om det är där vi möts igen, på slutet stelnar vi i samma vitsläta dockform