vikens is har mörknat en aning, långt därnere bakom bergen i södra änden av laxsjön flämtar en masts vita lampa mot det aftonskära. det bleka fjolårssjögräset har luggslitet vaskats fram ur snön som vätt isen grå. kyrkan på höjden ruvar nöjt och en aning präktigt. men tornet är uppnosigt kavat i alla fall, där det står och pekar, nätt och jämt över sin furhorisont.

två män arbetar med veden på gården ett par hundra meter fram, de har en gul baklastare till hjälp och vedträna singlar ur deras kast. lätta som stickor ser de ut att vara härifrån. kåken är också gul, som traktorn, fast av tegel, den strax bredvid är byggd i rött. det ryker lätt ur båda skorstenarna. kanske är de bröder, eller bara grannar. är de nånsin osams måntro. just här känns det inte som så. de ser samspelta ut.

mitt te kallnar, och det gör kvällen också. vårkänslor finns i  många slags slag, tänker jag, de får ofta bakslag.

men idag har varit en bra dag. och igår, då såg jag gula krokusar i gödestad.

och så nu, nu mörknar allt.