-Pappa, pappa, titta pappa.
-Ja, min ängel, vad är det?
-Jag ramlade baklänges i snön när jag försökte stå på tå och nu har jag gjort en ängel i snön.
-Ja, det har du. Vad fint. Vänta litet skall jag plocka fram kameran och...

Isbjörnen rörde på sig i sömnen och slog sedan upp ögonen, klippte med dem några gånger och fick sedan syn på den döda sälen från igår. Iallafall återstoden av den. Åh, jaså, jaha ja, det var bara en sådan där mardröm nu igen, hann den precis tänka när en bedövningspil stack rätt igenom dess skinn och knallen från en människas gevär ekade genom den stilla ishavsluften. Björnen som redan låg ner lufsade ingenstans utan öppnade bara käften på vid gavel och lät höra ett fruktansvärt läte som kunde ha fått citronerna och apelsinerna att släppa från sina grenar om blott det hörts ända bort till Kaliforniens bördiga odlingsbara jordar. Mannen i vilstolen under citrusträdet som satt och läppjade på ett glas iste, rös till som om han hört det råa vrålet från en isbjörnshanne. Men det hade han inte, källan till ljudet han hört hörde till hans arga hustru som inte fått sig dagens skörd av ljuva kärleksord viskade i sitt öra och nu hämnades genom att skrika åt honom att bära ut soporna till tunnorna. Mannen läppjade åter på sitt te och lät några viktiga minuter gå för att han inte skulle behöva tappa ansiktet genom att lyda den utdelade ordern omedelbart. Nu kunde det istället verka som om han plötsligt slagits av tanken själv att det var dags att ta ut skräpet ur huset. Ibland önskade han att fadern aldrig valt att lämna nordliga Norge bland de ståtliga fjällen för att söka lyckan i först Italien och sedan Grekland och slutligen även Belgien bara för att så till sist hamn på en båt med destination staterna där han slagit sig ihop med några fattiga spanjorer och köpt en smula mark i Kalifornien för att börja odla citrusfrukter. Fast det så klart, om fadern stannat i Norge hade Christian Rabaldo aldrig fått den underbara spanska mor han fått i samma ögonblick eller rättare sagt nära året innan han själv föddes.

Michael hejdade sig med händerna över tangenterna på den gamla skrivmaskinen och det kändes i stort sett som att historien inte kunde sluta så mycket bättre än så. Om han nu haft en nästan utbrunnen cigarett i mungipan kunde han förnöjt ha tagit ut den ur munnen och fimpat den bredvid äppelskruttet i askfatet bredvid sig. Om det hade varit ett askfat vill säga, istället för ett dessertfat i blått och genomskinligt glas.

Den unga kvinnan i den röda sjalen, som markerade en otänkt linje mellan huvudet och den svettiga klyftan mellan de nätta brösten, hejdade sin tankegång där. Ville hon verkligen att författaren till novellen skulle heta just Michael? Han kunde ju lika bra ha kunnat heta Sebastian. Nej, nu fick hon inte stå och drömma längre. Det var hög tid för henne att påbörja dagens arbete för snart skulle klassrummet larma som en fotbollstadion minst, trots att hennes lilla samling elever inte räknade fullt tjugo i det varma rummet på tredje våningen med nästan alla fönstren vidöppna på vädring medan julisolen obarmhärtigt stekte den lilla staden i en kvalmig hetta som letade sig in från öknen.