I det stora väntrummet låg en tydlig, tyst stämning mellan de tre patienterna som satt där.

Lina satt insjunken i en bekväm soffa i hörnet av rummet och väntade på att doktor Eriksson snart skulle dyka upp. Hon bläddrade i en tjock tidning och så fort rubriken
”Så blir du av med 3 kg på en vecka” dök upp blev allt omkring henne som bortblåst och ryggbesvärelsen plågade henne inte längre.

I den andra delen av rummet satt en gammal, rynkig gubbe och lappjade med kaffe samtidigt som handen skakade så fruktansvärt. Den gamla mannen hette Frank Berg och det här var hittills hans fjärde besök i sjukhuset den här veckan.

Mellan de satt en liten flicka vid namn Laila med två gula flätor vilade på vid varje sida av axel. Hennes ögon stirrade på en liten silvermyra som sprang ivrigt och sedan försvann. Men den lilla flickan fortsatte att titta på marken, av någon anledning.

Nu kom en läkare in.
Han ställde sig vid soffan, så att han kunde se varje patient.
”Lina Lindström” sa han tydligt medan han sökte med blicken.
Lina hade nu slutat läsa. Hon la tidningen åt sidan, drog väskan över axeln och gick fram till läkaren.
”Hej hej!” sa hon glatt och räckte fram sin hand. Läkaren besvarade den.
”Den här vägen” sa han leende.

Kort därefter kom en kort mörkhårig tjej in med vita kläder från topp till tå.
Laila tittade upp och läste namnet på läkarens skylt. Hon förstod på direkten att hon snart skulle ropa upp hennes namn. Det var hennes mamma hade beskrivit läkaren när hon stod vid ytterdörren.
”Hon heter Doktor Zina Hassan”, sa hennes mamma väntligt. ”Hon är kort och mörkhårig”

”Laila Ali” sa läkaren till slut.
Laila ställde sig omedelbart upp och banade sig fram mellan borden och förbi den gamla gubbens fötter som stod i vägen.
De hälsade på varandra och försvann från väntrummet.

Vid de läget hade Frank hunnit dricka all kaffe. Han satt bakåtlutat mot soffstödet och väntade på att hans läkare snart skulle komma in. Blicken fastnade på allt som fanns i rummet. Tavlorna, reklamaffischerna, kaffeautomaten och tidningarna som stod uppstaplade i ett tidningsställ.

När Frank tillslut slutade bekymra sig om ryggen, eftersom besvärelsen i nuvarande situationen kändes vardaglig, dök läkaren äntligen upp. Han var en fyllig, kort man med de vita läkarkläderna fastlimmade på kroppen. Till Franks stora förvåning kom läkaren fram till honom.
”Förlåt så mycket… jag hade ett viktigt telefonsamtal” Läkaren böjde sig ned för att hjälpa Frank. ”Jag ber så mycket om ursäkt”
”Det gör inget” mumlade Frank omtöcknat samtidigt som han flåsade raskt.
Frank ställde sig på marken och kände sig en aning stadig på benen.
”Nu vill jag bara att de här förbannade smärtan ska försvinna”, sa Frank -
till hälften glad, till hälften besvärad.
”Det tycker jag med”, sa läkaren uppgivet.
De fortsatte vidare till läkarrummet medan Frank, som haltade alldeles för långsamt, försökte gå jämsides med läkaren.