Jag betraktar som vanligt min utsikt. Och tänker på att det ändå inte är så förfärligt länge sen det hela utspelade sig här på trappan till mitt hus. Längesen och längesen! jag var i alla fall född och hade hunnit bli åtta år.

Men det jag skall berätta om nu, hände i en tid som idag känns långt mer fjärran än min egen barndom. Det var den tid, då mitt ställe här på Orust, Sundsdalen, var bebott och brukat av en syskonskara. Syskonen Lorentzson. Alfred, Samuel, Lovisa och de andra.
Sundsdalen var då ett torpställe med bostadshus, lagård och några små uthus. Familjens enda dotter, Lovisa, hade fått ta över hushållandet för sin far och sina bröder, sedan mamman dött, när Lovisa bara var tjugo år. Hon ställde om i lagår’n, mjölkade korna, matade hönsen, bakade, lagade mat, reparerade kläder o s v. När bröderna understundom var till sjöss, ansvarade hon ensam för hela jordbrukets skötsel. Hon var en av tidens tysta och föga omtalade hjältinnor.
Den helt omoderna tiden gällde. Telefonlöst, strömlöst. Man gick till fots till kyrkan, som låg en mil bort. Hade det inte varit för havet och den fisk man lätt kunde bärga därifrån, skulle livet varit svårt. Nu var det bara knapert. Vilket inte hindrade dessa Lorentzättlingar från att alla bli gamla.

Det finns en uppsjö av historier som berättas om denna Sundsdalsfamilj, men just nu, när jag sitter i mitt betraktande av utsikten, tänker jag särskilt på en av de allra sista episoderna från ”Lornarnes” liv.

En dag i februari hade man helt oväntat hittat Lovisa liggande död på sin egen yttertrappa. Hon hade segnat ner mitt under sina vardagssysslor, drabbad av en infarkt.
Det blev förstås stor uppståndelse, när Lovisa så plötsligt hade dött. Någon måste genast bringa bud till prästen i Tegneby om dödsfallet. Telefon fanns som sagt inte. Till prästgården var det en mil att gå och det blev storebror Samuel, som fick uppdraget att göra det. Samuel var åttiofyra år.

Man var alltså inne i februari månad och vädret mycket otrevligt. Bara någon plusgrad. Det föll ett stilla men isande regn, som drev i en vind från sydväst. Så det skulle bli en påfrestande vandring för den gamle Samuel − det kunde vem som helst förstå.
Samuel började alltså gå. Till en början hade han vinden i ryggen medan han traskade fram i det kala landskapet. Men vägen var ju lång och redan innan han kom fram till Tegneby hade han blivit tämligen våt.
I prästgården meddelade så Samuel något andfådd att hans syster just dött, vände om och gick samma väg tillbaka, ännu en mil. Vädret bättrade sig inte. Dessutom fick han nu regn och vind rakt i ansiktet och när Samuel efter några timmar åter stod på sin gårdsplan hemma på Sundsdalen, var han våt inpå bra kroppen och rejält nerkyld.
Samuel bäddades ner men hade ådragit sig lunginflammation, som hans gamla kropp inte kunde bekämpa och han avled bara fem dagar efter sin systers bortgång.

En vecka senare begrovs de samtidigt i Tegneby kyrka. Denna gång behövde storebror emellertid inte fotvandra dit. Han åkte tillsammans med systern i tvåspann, bakom två granna, svarta hästar.

Av syskonen Lorentzson levde nu två bröder kvar. Alfred bodde nu ensam på gården och dog två år senare.
Det enda syskon som lyckades flytta från stället hette Julius. Han hade utbildat sig till sjökapten och bodde med familj i Göteborg.
En skön sommardag för tre år sedan, då jag som vanligt betraktar min utsikt, står plötsligt en främmande man på Sundsdalens gårdsplan. Han ser sig nyfiket omkring.
”Hej!”, säger han. ”Jag heter Kjell Lorentzson. Min farfar var född här”.