poesi kan förstås läsas och uppfattas
rent bokstavligt av läsaren

men oftast tror jag poesi
är som bäst när en presumtiv läsare
känner något vid läsandet

ungefär som vid betraktandet av tavlor
då känslor likt på ett pärlband
uppträder i olika färger och nyanser

tänder som små minnets lyktor
i personens inre och skapar bilder

utöver de som verkar mest uppenbara
vid iakttagande
av högst personlig tystnad o upplevelse

därför ger jag denna text
trenne blåklockor