Idag låg sängarna länge obäddade.
Visst är det finast när bäddningen kommer snar på morgonen. Men ibland är det skönt att strunta i ett av alla de många miljontalsupprepade hushållsbestyren.
Va-faen, vem kollar det här! Det är ju bara att stänga sovrumsdörren. Låtsas som ingenting. Och släta till grejerna, när man mot natten kryper i säng.

Så gör vi ganska ofta hemma hos oss. Anpassar våra sysslor mot humör och lägenhet. Det är praktiskt. Och eftersom vi har ungefär samma toleransnivåer på rörighet, städning och andra merellermindre oviktiga ting i våra liv, min hustru och jag, så är det där med bäddningen inget problem. Aldrig ger det upphov till missljud i vardagen.

Ibland är det jag, mannen i huset, som donar med lakan, kuddar och täcken.
Men oftast är det kvinnan som gör det. Hon är självklart bäst på det. Kan inte jämföras. Jag undrar vad sådant kan bero på. Men är benägen att tro, att kvinnohanden helt enkelt är bättre på sån't. Faktiskt. Att det kan ha med evolution att göra. Tämligen subtilt.
I varje fall njuter jag städse mycket av den kvinnliga omsorgen och finessen. Särskilt som jag då vet, att jag trots ansträngning aldrig kan göra efter.
Nog så intressant.

Men nu är vi sedan igårkväll hårt drabbade i vårt hus. Min kära hustru skulle reda vårt läger. Hon slätade ut underlakan, puffade upp kuddar och skulle låta duntäckespåsarna fjunlätt falla på plats, när hon fullkomligt osannoligt
i arbetet bröt ett finger!

"Nu du!" sa hon, hemkommen från vårdcetral, "nu får du allt klara det mesta själv!" Hon visar upp sitt paketförpackade finger.
"Sex veckor tar det, innan jag får bädda igen! Och disk är det ju inte tal om!"