Jag känner att det är först
när jag har ett eget liv
som jag har något att erbjuda
en möjlig älskade

så hon skall känna att jag
inte kommer att klamra mig fast vid henne
som vid en frälsarkrans och dra ned henne
i djupet då hon lägger armarna om mig
i ett försök att rädda mig
från att ha ett tråkigt och ensamt liv

jag vill också träffa en självständig individ
som inte klänger på mig
24 timmar om dygnet och ständigt frågar mig

'men jag då
vad skall jag göra när du går till jobbet
är med en kompis
åker till familjen och hälsar på...'

jag hävdar att för att ett förhållande
skall kunna överleva
krävs det att båda parter har ett eget liv
med egna intressen, vänner och tycken...

...då slipper man någon som klättrar på en
som en skeppsbruten klättrar upp
på en klippa eller flotte i brist på egna initiativ
räddande sig till liv och sans