De spelade samma musik varje eftermiddag lagom till vår middag men du bara skrattade gav pianisten dina blommor, och som han älskade dig!

Du, jag ville skriva det här med ord heta nog att få dina ögon att börja glöda men inser att vi är långt bortom den tiden då vi sprang med vindarna genom världen och trodde att den bara var till för oss två.

Långt bortom den tiden då jag verkligen brann

För det var ju så, som den gången när vi rymde genom Tuelleriparken efter att ha plankat in på Louvren, vi var ju fattiga konstnärer

På flykt 

Sedan kastade vi oss ner i gräset med en flaska, lite ost och ett bröd och du berättade att tiden skapat en liten grop för oss två här

Så hade aldrig någon kvinna tittat på mig förut, och livet kysste oss med smaken av absint på läpparna just där tiden stannat för att ge oss en chans.

Det var i det ögonblicket jag insåg varför universum fortsatte expandera (möjligen var det spritens fel)

På vägen hem började månen gå upp och hororna med sina sönderstuckna armar slog ut som vissnande blommor i den mörknande parken, men inte ens det

kunde döva vår känsla

När vi kom fram till rummet vi hyrde såg vi ambulansen hämta pianisten från cafét. De stängde av blåljusen innan de ens rundat hörnet.

Det fanns ju inget behov av brådska längre.
Och kanske, kanske var det så

att vår kärlek dog i en ambulans vid hörnet till café de Charase tillsammans med en nästan 80-årig man som i sin ungdom en enda gång hade kysst Edith Piaf 

Som om hans spruckna ackord varit det lim som höll oss tilsammans den där våren när du slutade springa genom världen med mig och vindarna. 

Jag minns det än. det var det året när sommaren svepte in i Paris och hösten i mig.