Från port till port sprang folk medan regnet föll
medan vinden blåste i träden och skyfallet
verka komma från alla håll samtidigt
vare sig någon såg henne eller inte
gick där stolt med högburet huvud
en flicka utan hatt, utan huva, utan paraply
ej sökandes skydd för regnet
stolt med raska steg längs trottoaren
medan gatorna fylldes av regnvåta bilar, bussar, taxibilar, lastbilar, utryckningsfordon

på andra sidan gatan
på den motsvarande trottoaren
sprang en till synes damlös hund
den var inte herrelös som andra djur

flickan fortsatte att gå tills hon fick syn på
en liten pojke som satt på en låg mur till en park
då stannade hon och tittade på honom
hon stod där en stund som ville hon hålla honom sällskap
tills hans föräldrar kom
men fast hon stod där en bra stund kom ingen
då tog hon hans hand och ledde hon fram till en man
som var klädd som en polis
där släppte hon pojkens hand och berättade för polisen
var hon hittat pojken

polisen tittade på henne som om hon vore tokig
när flickan flyttade blicken från polisen till pojken
var det som om någonting brast inom henne
pojken hade bleknat en smula och han bleknade alltmer
medan hon såg på honom
till slut var han genomskinlig och sedan såg hon honom inte alls
hon tittade tillbaka på polisen
som dock under tiden hade avlägsnat sig en bit från platsen

hon kom ihåg att hon varit på väg någonstans
när det började regna men nu kunde hon för sitt liv
inte komma på var målet
för hennes promenad i regnet hade varit
medan hon stod där och såg sig omkring
slutade regnet att falla
vinden slutade att blåsa och staden omkring henne
badade i ett solsken som fick den att verka ljusare
den bleknade medan hon tittade sig omkring
till slut blev den genomskinlig och när hon såg
ned på trottoaren var där inte längre någon trottoar
hennes fötter bar inga skor utan var bara

det som förut varit en värld utomhus var nu ett rum
rummet hon stod i var vitt och golvet hon stod på var vitt
hon var klädd i en vit klädsel
och när hon såg på sina händer började de
att blekna för hennes blick
efter en stund blev de genomskinliga och hon kände
en sällsamhet som inte liknade någonting annat

Ett äldre par stod framför en inramad tavla
som var alldeles vit och medan de stod där och tittade
kom det fram en liten pojke och läste sakta
på den lilla skylten som satt på väggen bredvid tavlan
där stod titeln till tavlan att läsa och till slut
sade den lille pojken ljudligt

’Ung flicka trotsar regn’
Han skrattade högt åt denna titel för tavlan
de där äldre människorna såg på var alldeles vit och han
undrade i sitt stilla sinne hur de kunde stå där och låtsas
se någonting som inte fanns
han skulle bara ha vetat
han skulle ha varit med från början