Han satt halvnaken vid ett litet bord längst ut på sin brygga. Det var midsommar, varmt och skönt. Vi kom seglande in i sundet efter en liten tur bortom alltför jäktigt midsommarkransfirande. Eftermiddagen hade börjat bli sen.

Den halvnakne mannen fick syn på oss, vinkade ivrigt. Satte händerna som en lur framför munnen. "Kom hit!" ropade han. "Lägg till vid min brygga! Det är ju midsommar, för faen! Vad gör ni där båda två ensamma i båten. Det är jag som är ensam. Och så har jag brännvin! Kom!"

Vi tittade på varann, hustru och jag. Tvekan var inte lång. Hustrun tolkade våra tankar.
"Det är klart vi skall lägga till hos Arne!" sa Annika. "Allt det andra midsomriga har vi redan firat nog av! Lova upp, så tar jag törn!"
"Vi kommer!" ropade hon.
Skepparen, som är jag i denna lilla historia, lydde hustruns ord och styrde upp mot Arnes brygga.
Snart var seglen bärgade, båten förtöjd och vi kunde slå oss ner i solen hos vår lättklädde värd, som vi egentligen kände bara flyktigt.

"Vill ni ha det bart eller skall det vara med Bobs blandsaft?" frågade Arne utan några överdrivna välkomstkrusiduller. "Jag har suttit för mig själv här ett tag och funderat på människorna. Nå!? Bart eller med saft!"
Han var absolut inte oartig. Tydligen bara mån om att vi också relativt snabbt skulle komma i samma midsommarstämning som han själv.

"Jag tror det blir bra med lite blandsaft i", sa jag, när jag såg storleken på Arnes bjudglas. De rymde en dryg deciliter.

"Visst", sa Arne och tog locket av Bobflaskan. Hällde i en slurk i våra glas, så ynka liten att den knappt gav bottenskyla. Därefter åkte buteljen med Kronbrännvin snabbt fram och Arne fyllde på tills det rågade glasets brädd.
"Man skall inte vara snål", sa Arne.

"Det här blir inte lätt", tänkte jag och tittade ner i den rosafärgade välkomstsupen, som åtminstone utgjorde en tia nästan ren sprit.

"Skål! sa Arne, "och välkomna till min ö! Nu skall vi ha trevligt tillsammans!"

Och, jo vi hade trevligt. Det gick fortsatt åt mer av Kron än av Bob och författaren gjorde vad han kunde för att inte bli alltför berusad. Men han ville inte heller göra sin värd besviken, han som äntligen fått sällskap och nu bjöd så generöst.
Samtalet flöt på. Vi behandlade olika ting. Inemellan berättade Arne spännande episoder från sitt innehållsrika liv och verkade ytterst livad av vårt besök.

"Men vi skall kanske ha lite tilltugg", utropade Arne efter tredje glaset. "Jag har sardiner och hårt bröd. Men till det skall spriten drickas bar!"
Han försvann in i sin lilla bod, som låg just bakom en mindre klippa och snart grävde vi sardiner och la på Husmans Knäcke.
"Skål igen!" sa Arne i toppform.

Vår samvaro fortsatte. Timmar gick. Afton blev kväll och det kylnade på. Annika hämtade tröjor i jullen och de var sköna att dra på. Men Arne satt i sin halvnakenhet fullkomligt opåverkad av såväl det ena som det andra.

Möjligen började han så småningom ana en viss uppbrottsstämning hos sina gäster, för nu blev han allvarligare och yttrade som en sorts konklusion av det tal vi fört under vår samvaro:
"Människorna blir aldrig nöjda. Där ligger hela felet, tror jag. Aldrig nöjda. De skall hela tiden bara ha mer och mer! Därför är allt på väg åt helvete. Eller!?" Stort skratt.
"Inte sant!? Skål på er! Annika och Ingmar! Visst har jag rätt?"

"Det tycker jag nog, faktiskt", svarade jag. "Men nu börjar jag känna mig nöjd. Åtminstone vad Kron anbelangar!"
"Du pratar! Vilka ord du använder förresten!" sa Arne. "Ta en till!"
Och han hällde upp.

"Livet är ju egentligen en leksaksgrej" funderade nu Arne. "En leksaksgrej. Man får det. Skall vara glad för det. Och leka med det kan man. Det tar ju slut. Men att alltid kräva mer - det är grättet. Människorna lever i grättnad numera och det kan aldrig sluta väl!" sa Arne.
Mannen som varit grovarbetare, brännvinssmugglare, jordbrukare, sjöman och kanske något mer.
"Grättnad!"

Nu var jag definitivt beskänkt. Överbeskänkt, något jag nästan aldrig blir i mitt liv.
"Vi kanske skulle försöka ta oss hem", sa jag matt till min hustru. "Det är ju inte så långt över sundet till vår brygga. Kan du ro?"

Hur jag egentligen kom hem minns jag faktiskt inte. Men min hustru kan ro. Kanske hjälpte Arne oss. Han hade också båt.

Grättnad.