Längtan efter kärlek och vänskap är en lidelse, men av lidelse föds drömmar.

Drömmar föder hopp, hopp föder tro.

Likt årstiderna dom fyra, kommer dom alltid tillbaka, som blomman med sitt eviga liv.

Efter vinterns kyla kommer sommarens värme, och solen då lysa så ljus och klar.

Jag har vandrat runt på snåriga stigar i många år, men aldrig hittat till mina drömmars plats. Efter varje krön har åren bara blivit till en ny dröm. Solen har aldrig orkat tränga ner bland mina vandringars stigar.

Min resa har nu tagit slut och jag har kommit till mitt vägskäl, och med den kanske närmare mina drömmars verklighet.

Solens klara strålar som jag nu ser där borta i horisonten får guida mig på resten av min vandring.

Stigen har nu blivit till en väg och allt det snåriga ligger bakom mig.

Vid mina fötter har små frön lagts fram med all sin välgörande livskraft som ska göra mig stark på min fortsatta resa.

Dom ska jag bära med mig för att sedan plantera ut på min nya färd, mot mina drömmars plats.

Väl framme kommer jag att finna min ro och äntligen känna… tro, hopp och kärlek igen.