Elva år och nyfiken/elva år och ett manipulativt monster.
Jag visste inte hur och vad man fick/kunde känna men jag visste att jag ville befinna mig i hennes säng och då helst med henne i den. Hon hade långt blont hår, mitt var axellångt och brunlockigt. (Fast inte länge till; snart skulle hon börja yppa kommentarer om just lockigheten i mitt hår. Jag började plattånga det.) Jag förstod inte hur men på något kroppsligt sätt drogs alltid mina beniga fingrar till hennes bröstkorg. Den var mjölkvit och len och även om jag idag vet sanningen om dess innehåll (det finns ingenting däri) kan jag inte låta bli att minnas de stjärnkanter jag tyckte mig känna bukta ut mellan under hennes förpubertala byst. ”Stjärnor och månar bor bakom hennes bröstben, jag känner det!” Jag trodde mig ha funnit natthimlen på marknivå; det tycktes mig ytterst uppseendeväckande, och jag kunde aldrig förstå hur den lyckats hamna där. Idag vet jag att där mycket riktigt fanns universumliknande ting, men inte stjärnor utan svarta hål. Fallgropar.

Nätterna med S kan liknas med de skilda känslor som finns hos svält och mättnad. Jag hungrade ihjäl efter hennes hud och behövde återvinna hennes värme för att överleva. Hon var sedan länge mätt och på grund av uttråkning var hela situationen som något slags småätande för henne. Varmrätt kontra snacks.


(TJUGOHUNDRAÅTTA: En historia från framtiden.
Fem år senare sitter jag på hennes säng igen, fast den här gången är det inte hon utan någon annan. Mitt huvud i hennes knä och krampaktiga försök att bli älskad tillbaka av någon man aldrig önskat tär på krafterna; experiment kan vara spännande men blir slutligen tröttsamma och kontentan blir lätt en känsla av total maktlöshet, maktlöshetens omfamning, och exploatering leder lätt till en förnyad självinsikt. Destruktivitet blir ett val och valen man gör blir destruktiva. Kärlek är en hora, kärlek är prostitution och kärlek säljer så jävla bra.
Man blir lätt en besjälad skugga när allt ens kött har avlägsnats. Ibland känner jag mig så luftig att jag måste jag hålla mig fast i något för att inte sväva iväg; men självklart finns det en paradox. Tyngdkraften ökar, marken känns mjukare att ligga på, det är svårare att hålla sig uppe. Det utförs på mig en dragkamp och jag styr inte över de tävlande. Himlen vill gärna lyfta mig härifrån och marken drar allt vad den kan. Är det detta som kallas själens kamp? Min själ är inte längre fäst till kroppen och vill fucking ge sig iväg. Vad gör man då?)


Experiment följde experiment och jag var alltid försöksobjekt. Mina läppar slutade le och hennes log desto mer. Pennan i handen skriver ord som förväntas bli lästa men aldrig skrivs sanningar i stil med ”Du
dissekerar
mig
Stephanie
och nu finns mina kroppsdelar gömda ingenstans och överallt.” Utrivna sidor, utrivet liv. Jag var elva år och visste var djävulen fanns. Jag var elva år och visste vilka fallgropar som väntade.

Rädslor har oftast en bakgrund och jag vet följande om kannibalism:
Allting behöver inte tolkas ordagrant och bildligt talat åt du mig. Du skar mig, brände mig, förtärde mig.
Jag är en regnskog du är en skogsbrand.
Jag var ett experiment.
Vad man kan säga om nätterna.
Jag drömde och hon var ofta i mina drömmar. Döden likaså.
Hennes säng doftade av blommor men då onaturliga. Jag har ej på annat håll känt den lukten. Jag läste hennes dagbok. Där fanns med avsugningar, bulimiska utforskanden och utförligt beskrivna suicidala planer. Mitt namn stod med totalt två eller tre gånger på alla de hundratals sidor jag lät mina prövande ögon löpa över. Jag vill minnas att jag grät till följd av det. Som alltid tidigare och senare.