Framtiden var oviss, och även om hon egentligen inte hade behov av att kunna planera allt i detalj kändes osäkerheten mer som ett nät som trasslade kring fötterna än frihetens blå, svala vågor mot undersidan av tårna. Om jag lutar mig framåt kommer jag tappa balansen, tänkte hon, och såg framåt, utåt, uppåt. Om jag tappar balansen kommer någon att fånga upp mig, någon, något. Men vem och vad och varför, och svaren stockade sig i halsen och la sig som en dimma över ögonen. Över halsen, över hjärtats stilla andetag. Av jord är du kommen, tänkte hon. Men det var inte hennes tid. Det var inte hennes liv, det var någon annans.

Och hon plockade kantareller om höstarna.
Och väntade.