Jag både gillar och inte gillar
behovet av kontroll över vardagen.
För även om behovet kanske
från och till finns där
så går det ju trots allt inte
att kontrollera tillvaron i någon storre omfattning.

Jag gör förstås ofta nog vad jag kan
för att hålla verkligheten stången.
Men ibland när solen skiner och hennes leende
drabbar mig, för att den skiner
i mitt ansikte och får mina ögon
att bli så där ärligt blå
som hon brukar säga om dem
när hon är som kär på nytt.

När solen skiner i mitt ansikte
flyger själen bortom all kontroll.
Kärleken är för jävlig
den kastar allt det där över bord
som jag kämpar så till vardags
för att behålla greppet om.