Då han fann sin sista vila
Efter att hans allt försvann
Var en novemberkväll i vila
Hans kropp sattes i brand
För visst var det väl så
Att de aldrig kan komma och gå
De man håller om så kärt var dag
I evig tid och i evigt rum man saknar
och sakta man försvinner bort.
Bort från evig smärta, den som bränner som knivar
De som är smidda i helvetets lågor av varmaste sort
Han ser sig stilla om och tar farväl till sig själv
Nu ska han resa bort.