Jag vill verkligen inte skriva massa skit och deppa ner allt.
Men jag behöver fan skriva av mig, och eftersom det antagligen inte är någon som läser den här skitbloggen så spelar det väl ingen roll.
Men om nån skulle läsa så råder jag ändå att inte läsa det som jag kommer skriva, jag behöver mest bara skriva för skrivandets skull.

Here we go, again.
Men jag började fundera över allt som sagts.
Jag vet inte hur många gånger vår NOlärare Thomas har sagt "kroppen är helt fantastisk, hur allt samarbetar och fungerar" och ja, ni fattar.
Men om kroppen är så fantastisk, hur kommer det sig att min hjärna motarbetar allt?
Hur kommer det sig att min hjärna och mina tankar motarbeterar överlevnadsinstinkten? Om kroppen är så fantastisk och allt, hur kommer det sig att en del av min kropp säger mig att jag inte är värd ett skit, att jag bara borde skita i allt och bara försvinna? Jag förstår inte.
Allt är reflexer. Jag andas på reflex, mina hjärtslag är rent reflexmässiga. Det är en reflex att stanna inför en bil som kör.
Om min hjärna hann före reflexerna skulle jag göra annorlunda.
Jag skulle sluta andas, mitt hjärta skulle få sluta slå och jag skulle låta den där jävla bilen komma utan att stanna.
För något i mitt huvud säger mig att jag nått en återvändsgränd i mitt så kallade liv.
En återvändsgränd, hit men inte längre. En återvändsgränd i mitt liv då jag inte kan fortsätta, men jag kan inte heller vända tillbaks i mitt liv för att hitta en annan väg eller börja om på nytt. Det förstår väl vem som helst, att jag inte kan åka tillbaks i tiden och ändra saker. Men det är just det jag skulle vilja göra.
Allt var så jävla mycket enklare.
När jag var 5 var det bara mina barbiedockor som begick självmord eller dog i cancer.
Jag tror det var det närmaste lycklig jag kommer komma.
För i slutändan är alla leende och skratt också reflexmässiga. "Oj, sa hon nåt kul? Då ska jag skratta. Skratta!"
Jag har totalt förlorat kontrollen över mitt liv. Kontrollen som jag så gärna vill ha och som jag samtidigt hatar.
För när jag inte kan styra tiden eller hur och vad som händer så känner jag mig så hjälplös, jag kan inte rå på saker som händer i mitt liv. Jag förlorar kontrollen.
Kontrollen som jag tar tillbaks i små gärningar.
Nån gång fick jag frågan varför jag inte åt trots att jag var hungrig.
Jovisst, jag blev äcklad av maten i sig och tanken på vad den skulle göra mot min kropp och hur min spegelbild skulle se ut senare skrämde vettet ur mig, men det fanns ett till skäl.
För den jävla underbara känslan när man tackar nej till mat, när man sen sitter och fördriver tiden och hör hur ens mage låter och skriker efter mat och man ändå säger nej, då känner man hur man har kontroll. Hur man tar egna beslut med ren viljestyrka. Jag känner mig så stark.
Nån gång fick jag frågan varför jag älskar att vara full.
För att alla tankar på hur man ska vara, vad som får sägas och inte sägas, vad som är lämpligt att göra och inte göra, allt sånt bara... försvinner.
Enda gången som jag bara är, utan att tänka på allt jag gör är när jag är full.
Mitt jävla kontrollbehov ger vika för en känsla av frihet, för så länge folk runtomkring en vet att man har druckit så kan man göra vad man vill. Man blir så jävla fri från all etik och moral, från krav och ideal.
Så jävla fuckin underbart.
När har ni senast sett en full brud som står framför spegeln och bryr sig?
När vi är alkoholpåverkade är vi alla så jävla snygga, våra speglar visar en annan person. Spegelbilden fram för oss ler ju, äkta leende. Skrattar åt ens jävla knullrufs, mascaran som har runnit och spyresterna på läppen.
Vi glömmer bort hatet mot dom chokladbruna ögonen som möter oss i spegeln. Och för ett ögonblick ser vi in i spegelbilden utan att känna igen oss själva, och vi betraktar flickan i spegeln med nyfikenhet eftersom vi inte minns hennes tankar.
Vi skriker aldrig "JAG HATAR MITT LIV!" när det är party, för det tänker man inte på.
För plötsligt är man som ett litet barn igen, ute på äventyr och bus med kompisarna.
En liten väg ut från återvändsgränden.
Men i samma stund som man känner av bakfyllan dagen efter så är man lika djupt inne i gränden igen.
Och man funderar på varför ens fötter egentligen stannade innan man gick över tågrälsen bara för att det kom ett tåg, när ens huvud skriker åt dom att fortsätta.
Man undrar varför blodet slutar rinna från ett sår, trots att man fokuserar all tankekraft på att få det att flöda, att få såret att djupna.
Varför är vi så svaga?

Livet är ett jävla spel, vill du klara av det så måste du ha bra kort och vilja vinna.
Du föds med kort, vad gör du av dom?
Envisheten försvann med hoppet, livslusten försvann med tåget som körde förbi.
Jag föddes med bara jävla 2or.
It's pretty hard to beat the king.