det verkade som allt var kört
inte kunde jag besöka dig
när livet var som värst
och du stod som belägrad mitt i skiten

men du sa bara
"kom!"
"det lättar nog lite gand"
"man behöver lindring ibland"

"bra" sa jag
"då kommer jag gärna när du nu säger så"
"tror du vi känner igen varann?!"

"såklart!" sa du
"mig kan ingen missa"
"och så kör jag ju vagn"

"förmodligen missar jag inte heller dig"
sa du
"vi ses"