Jag kom i samspråk med en polis som stod på trottoaren och såg extremt röksugen ut. När han kom i jämnhöjd med mig log han emot mig vilket jag tog som en inbjudan till en smula småprat. Jag påbörjade ett samtal med honom varpå han genast gav replik och så stod vi där och pratade en stund. Det lät ungefär så här…
-Bbb bbb bbbilen…
-Bilen…?
-Bbb bbb bbbilen…
-Bilen…?
-Bbb bbb bbbilen…
-Bilen…? Ja, vad är det med den?
-Bbb bbb bbbrinner.
Varpå han lät blicken vandra i samma riktning som jag låtit min vandra mellan honom och föremålet där borta, under vår konversation. Han såg polisbilen stå där i ljusan låga. Varpå han nyktert konstaterande utbrast.
-Åh, herregud. Bilen brinner.
-Det var ju det jag försökte säga, men du bara avbröt mig hela tiden. Åh, vad jag avskyr när folk avbryter mig innan jag hunnit tala till punkt.
-Det händer poliser också skall du veta. Svarade han och så stod vi där medan bilen exploderade och det samlades en massa människor jag inte alls kände sedan förut. Senare samma kväll föll ett stilla regn och min dotter Roselda lagade en god gryta vilken min man och jag uppskattade mycket.



*(Redannärjaggickiförstaklasshadejagenmassaklasskamratervaravenskullebli
polisnärhanblevstor, attjagsjälvaldrigblevnågonattprecisräknamedsådärmer offentligtspelaringenroll. Hanbordehaberättatförmigatt hantänkteblipolis.)