svart är själens tystnad
svart är den utväxt från livets skrymslen
vars gnista ljus och värme förtvinar
lämnar avtryck i allt det som är vitt

lämnar tystnad åt livet

hastigt förenklar vi sanningen och stöper den i skimrande stakar av honung och svavel, steker undanlagda lämningar i forntidsmönster och rannsakar ytterligheter i midsommartid, avskilt från annorlunda möten saknas ingen tid, där finner vi återhållsamheten vakande över livsångor och samlad näring göder tankarnas välbesökta hall…

där skuggor samlas till dans

vindlar rök utmed fabrikskorstenarnas tegelfasader och träcken bildar spår i mönsterkavajer längs rännstenskanten, vilar i slumrande nattliga gångar, vällagrade tillgångar i tunnor tjocka av fett och ristade med knivblad, skavda, talar om namn på ägaren, vittnar om törstighetens herrar som fasar för mötet med barnen som sjunger vaggvisor...

för fåglar som fortfarande flyger

i vinden som blåser bort dammet från arbetarnas axlar, som driver saknaden rastlöst framför sig, som flämtar i ugnens sista glödande kolbit, tagen för att doppas, i kärl fyllda med vatten... ångande likt glödgat glas blåst för ögats njutning av fulländad form... sporrad av tingens yta och framkastad i hast, förbiilad och glömd...

innan dagen skymtas fram från cellens rymd

så lämnar sagan fantasin fri från minnen av det förgängligas osannolikhet så tuggar ljuset färdigt sina blad, berikar nattens fyllighet, lämnar spår av färg i sinnesväven... dyker närmare in på djupet av allt och söndrar konturernas strävan att efterforskas...

långsam och skum är tiden nu.