Jag hade anlänt till det lilla hotellet i Krakow, Polen.
Det var ett gammalt smutsigt grått stenhus med flera våningar.
På den våningen jag skulle bo, var korridorernas väggar målade
i en behaglig varm gul ton, med schablonmålningar
i vinrött. På golvet fanns heltäckande matta i blått.

I källaren låg ett museum, för huset bar på en mycket tragisk
historia. Under andra världskriget hade det varit tillhåll för
Gestapo. I källaren låg små fängelseceller, vars väggar var
fyllda av inskriptioner av fångar, gjorda med vad man kunnat
finna på att skriva med. Vissa gjorda t o m av torkat bröd och många
texter, det sista den människan någonsin skrev mer.
Det var böner till Gud, avskedsord till släkt och vänner, önskningar
om att få komma till Gud och små dikter.
Det fanns också små foton på människor som suttit inspärrade
där, med små levnadshistorier.

Där berättades om den 19-åriga flickan, som endast vägde 26 kg
och inte längre kunde gå, som sändes till Ausswitz.
Där fanns också skrivet om en man, som lovat samarbeta med
Gestapo, blev frisläppt och sen lyckades hålla sig undan resten
av kriget.

Det var näst intill omöjligt att somna i huset. För i min fantasi
var korridoren grå och där gick män från Gestapo, smällde med
klackarna och gjorde hitler-hälsning. Portvakten, var inte den
tv-tittande gemytlige mannen, som fanns nu, utan beväpnade
vakter.

I källaren trängdes utmärglade, misshandlade människor.
Jag såg framför mig mannen som gjorde schack-pjäser av
torkat bröd. Någon gjorde små smycken av en bit tandborste,
ett hjärta, ett kors och ett ankare..för att uthärda..
Dessa små ting fanns att se i museet.

Historien kändes närvarande, den fasansfulla tragiken kröp innanför
huden och höll fast sitt grepp.

Må aldrig historien falla i glömska.