En kvinna jag aldrig träffade i egentlig mening genom att vi bara hade för vana att gena över gatan vid samma tid varje vardag till olika restauranger vid lunchtid och hon var nog den mest attraktiva kvinna jag aldrig delat säng med. Sedan gick det förstås som det brukar gå. Hon gick och gifte sig med en läkare och de åkte på bröllopsresa till Italienska alperna där mannen bröt benen i en skidolycka och hon blev änka. Sedan började vi ses igen på det gamla vanliga viset när hon gick tillbaka till sitt gamla liv och arbetsplats. Något år senare mötte hon en advokat som hon gifte sig med bara några månader senare. De åkte på bröllopsresa till Italienska sydkusten. Mannen simmade för långt ut till havs och togs av strömmarna. Kvinnan var änka igen och där sågs vi åter igen när vi korsade gatan tillsammans. Man kunde förstås tycka att hon skulle ha bytt arbetsplats eller valt att bli hemmafru. Åren gick och så mötte jag mitt livs kärlek. Vi gifte oss och åkte på bröllopsresa till Paris. Efter åtta dagar blev hon påkörd av en taxi som kom körande i säkert hundra kilometer i timmen. Hon avled först tre veckor senare när det konstaterades att hon var hjärndöd. Jag drabbades så av sorg att jag hamnade i rullstol av psykiska orsaker sade min terapeut. Jag kördes av en assistent och jag behöll ändå jobbet. Hon drog mig förstås just över övergångsstället, jag fick aldrig mer tvära sådär som jag gjort förr. Det märkliga var att kvinnan jag talade om förut även hon slutade tvära över gatan. Hon begagnade sig av övergångsstället även hon. Eftersom jag hade en kvinnlig assistent kan hon ha trott att assitenten var min fru. Jag sade upp mig från jobbet när jag förstod att jag ändå skulle få sparken. Jag blev fri från behovet av att sitta i rullstol och då försvann även behovet av att ha en assistent. Men jag fortsatte att gå till samma restaurant och äta lunch. En dag satt hon där vid ett bord bara några meter ifrån mig. Vi började prata, några veckor senare sällskapade vi, gick ut och dansade och hade roligt på alla möjliga sätt. Vi gifte oss och åkte till Wien på vår bröllopsresa. Det var underbara veckor och hon sade upp sig när hon kom tillbaka hem. Själv tog jag ett senare flyg som störtade när det var på väg att landa. Jag hamnade i koma i ett halvår och nu när jag ligger här på sjukhemmet dit jag slussades efter den långa sjukhusvistelsen längtar jag bara efter hennes besök som på sista tiden blivit något glesare. Hon jobbar igen och kan inte komma varje vecka vilket jag måste förstå. Jag är rädd att hon sliter ut sig och fast min sjukdom inte är någon riktig sjukdom utan bara viss invaliditet och jag inte ens sitter i rullstol så att jag ju inte smittar eller verkar frånstötande eller så har det börjat kännas som att jag utgör en belastning för henne. Hon erbjöd sig att sköta mig i hemmet men jag sade förstås nej vilket jag ångrar nu när det känns som att det är försent. Jag kanske skall tillägga att kvinnan som var min assistent tiden då jag satt i rullstol har sökt och fått arbete här på sjukhemmet. Hon är min assitent nu och det gör att jag inte saknar min fru lika mycket som jag nog borde. Det känns nästan förfärligt att säga men det gick ju också en väldigt lång tid när jag och min fru visserligen träffades varje dag men ändå inte umgicks. Jag tänkte först ansöka om skilsmässa men jag tror inte det är någon bra idé egentligen. Jag tror allting ar bra som det är. Men jag saknar den där rullstolen. Det är ett helvete att bara vara liggande jämt och ständigt som ett annat kolli. Som om jag låg i koma, frånsett att jag är vaken mest hela tiden.