Åtta gram väger inte så tungt på ett rejält grässtrå. Så därför klänger lövsångaren lätt i jakten på föda till sina barn. Helt nära oss om aftonen finns den, totalt orädd, bara metern bort, där vi sitter ute vid en sen supé.
Gång på gång återvänder den, hela tiden så tillitsfull. Vi kan se hur solen blänker öga och hur fjäderdräkten glittrar mjukt.
Denna fågel är Sveriges vanligaste. Hans visor hörs överallt, när det beger sig.
Till Afrika flyttar han, över ekvatorn. Åtta gram flyger långt.
En gång, på en skola, fångade vi fåglar och ringmärkte dom.
En gång, en vår, flög en av de nyanlända sångarna olyckligtvis in i ett av skolans fönster. Det var jag som råkade hitta den död, ännu varm.
Nu var det så, att denna lilla varelse på åtta gam, som först hade flugit 600 mil till vinterkvarteren, och sedan 600 mil tillbaks igen, den lilla saken var ringmärkt av oss. Vi visste vem han var.
Men man kunde ju inte låta saken bero. Egentligen levde vi med en sensation.
"Ni förstår", sa jag till elever, "vilken resa han gjort. Och bara åtta gram väger han".
Det tindrade faktiskt i tonårsögonen.
"Men vad skall vi göra med den?" var det nå'n som sa.
"Plocka ut hjärnan", sa jag.
Det var inte lätt. Men med stereolupp och varsamma händer lyckades vi.
En alldeles hel och riktig lövsångarhjärna hade vi nu.
"Hur mycket väger den?" undrade nå'n. "Det kan ju inte vara så mycket för det lilla kräket".
Fram åkte skolans elektroniska kemivåg. På skålen lades hjärnan, den som fixat navigeringen och hela lövsångarlivet.
"0.0 gram" läste vi på displayen.
Häpnad bland tonårsbarnen. "Den väger ingenting!"
"Nja, så enkelt är det nog inte", sa jag, läraren. "Det är vågen som inte duger till sånthär. Den väger bara på tiondelar när. Så det enda vi vet, är att lövsångarhjärnan väger mindre än ett tiondels gram. Och det är väl inte så illa. Vi vet att det handlar om hundradelar".
"Vi får väl bocka oss och buga. Mirakler finns. De pågår hela tiden. Eller hur?"