Hur kommer det sig att man minns

det som man helst önskade glömma?

Till kostnaden av att man glömmer

det man ständigt vill komma ihåg?

Var finner man så den provins,

den ovärderliga skattgömma,

som djupt i sitt innersta döljer

ens verkliga livsepilog?

Hur bildas en sann empiri

om liv som passerat förbi?