jag försöker ofta
likt barnet
att leva sorglöst och obekymrat

som om morgondagen
bara var ett ändlöst hav
av ett obrytbart nu

men jag är
inget barn längre och planerandet
i sig utgör ett sådant hav
av njutning att bada i...

...liksom drömmeriet
och även badet i sig...

...att jag inte riktigt förmår
att vada i nuets rike
mer än korta ögonblick

innan andra känslor tränger på
och verkligheten
gör sig påmind