Jag såg dem inte så tydligt i den skumma gatubelysningen, och de stod dessutom ganska långt från mig.
    Tre kvinnor i kläder som jag redan då tyckte var märkligt dystra för en turistort som Las Palmas.
    Två av dem var ganska resliga, den tredje var nog ungefär lika kort som jag.
    Jag såg att de tittade åt mitt håll men fortsatte målmedvetet promenaden mot min lägenhet.

Då lösgjorde sig plötsligt en av de resliga kvinnorna från den lilla gruppen och närmade sig mig hastigt, bakifrån.
    Kanske kände jag mig en smula skrämd redan då, men inte mer än att jag stannade och vände mig om för att betrakta den annalkande personen.
    Hon var påfallande mörk i hyn, med kraftigt målade läppar som gav hennes ansikte ett kallt och vulgärt utseende. Ett brett leende blottade en grågul tandrad när hon lade huvudet på sned och sa.
    ”Baby, you have cigarette for me?”

Tre mot en, tänkte jag snabbt, och plockade fram en ask Marlborough och bjöd henne.
Hon tog tre cigaretter, flinade förtjust och halvsprang tillbaka till sina väninnor.
    Själv fortsatte jag genast mot mitt lägenhetshotell.
    Vägen dit var kort nu, bara ett tjugotal meter  på den här bakgatan, sedan en högersväng och så ungefär femtio meter på den trygga, breda stranpromenaden.

 

Den långa kvinnan kom nu åter springande efter mig.
    ”Mister”, ropade hon. ”Mister, you have fire for me!”

Hennes röst var märkvärdigt mörk, tyckte jag. Den erinrade om Zarah Leanders, eller kanske Marlene Dietrich, när hon försökte verka som mest sensuell.
    Jag hade en cigarettändare i fickan. En värdelös reklamtändare från Black & Decker.
    Jag tog fram den och slängde den mot henne och hon fångade den i flykten.    Sedan återvände hon till sina kompisar och jag såg hur flamman från tändaren satte eld på deras cigaretter.

Själv fortsatte jag hastigt mot tryggheten i mitt lilla lägenhetshotell.    Källarkrogen Den Skrattande Grisen var stängd sedan flera timmar.
    Utanför, på trappan ner till restauranglokalen, låg en rejäl hundlort intill en tom förpackning från en närbelägen hamburgersylta.
    Varför minns man sådant?

Jag minns också att jag skyndade upp för de två trapporna till min egen lägenhet. Väl inne öppnade jag dörren till balkongen, hällde upp ett glas rödvin och började klä av mig för natten.

Fjorton dagar hade jag haft på mig att lära mig att min dörr inte gick i lås om jag inte gav den en extra tryckare.
    Fjorton dagar hade jag flera gånger om dagen ryckt i dörrhandtaget , eller tryckt höften mot dörrbladet, för att höra det lilla klickande ljud som berättade att dörren nu var låst.
    Fjorton lärorika dagar, men trots detta stod jag nu med naken överkropp och lät mig överraskas av tre främlingar som utan svårighet övertog befälet över min lilla livsyta och ställde krav på att jag skulle tillfredsställ deras önskemål.

Det var de cigarettrökande damerna som uppenbarligen följt efter mig.
    Nu stod de lika plötsligt som oväntat i mitt lilla sovrum, och att påstå att jag var skräckslagen är en barnslig omskrivning för vad jag kände i det ögonblicket.
    
Tre kvinnor, varav två säkert var en dryg decimeter högre än jag.
    Tre kvinnor, som alla såg märkvärdigt skrämmande ut.
    Tre kvinnor som målmedvetet började se sig omkring för att finna föremål värda att stjäla. De knuffade hårdhänt undan mig och slet upp dörrarna till min garderob där de fann stort nöje i att prova mina svinlädershandskar , och andra vinterkläder som jag hängt fram för hemfärden. De kastade undan min elektriska skrivmaskin sedan de upptäckt att den var försedd med å, ä och ö, men min lilla smakfulla halvformatkamera försvann snabbt i en ficka, tillsammans med de tilltufsade pesetassedlar jag lagt på skrivbordetn är jag började klä av mig.
    
”More money!”, sa den längsta av kvinnorna uppfordrande.
    Hennes röst var hotfullt mörk och hennes engelska skvallrade om att hon inte använde sitt eget modersmål.
    De andra kvinnorna kollade in mitt kök och kylskåpet som bakom sin rygg dolde min plånbok, flygbiljetter, kreditkort och ett par tusenlappar som utgjorde återstoden av min reskassa.
    ”I have no more money”, sa jag. ”My wallet and my passport are placed in the hotel safe” fortsatte jag min genomskinliga lögn.
    Genomskinlig eftersom mitt hotell inte hade någon reception och därför knappast kunde erbjuda den typen av service.
    Den kortaste kvinnan rynkade på näsan inför min mögliga melon som, tillsammans med en fnastorr tomat var allt som fanns i kylskåpet. Föga anade hon att hon var så nära mina pengar.
 
Stolthet har nog aldrig tillhört mina mest framträdande egenskaper, men plötsligt kände jag att mitt självförtroende var utomordentligt sårat.
    Det var som om en liten förfördelad person hade placerat sig på min blottade axel och nu fräste in i mitt öra, ilsket, så att saliven sprutade!
    ”Vad är du för en jävla mes, egentligen?
    Du som har tränat boxning i din ungdom!
    Du som kunde springa 60 meter nästan lika snabbt som Sture Hegerfors!
    Du som räddade Ingela Svensson från att bli våldtagen av vicevärden i 1:an när du bara var sexton år?
    Du som gjorde sällskap med en nattvakt som jagade vapentjuvar i fastigheterna kring Nybergs Järnhandel, bara för att nattvakten inte vågade jobba ensam?
    Vad har det blivit för en sprucken kruka av dig?!
    Nu står du där halvnaken och låter dig rånas av tre kvinnor.
    Tre kvinnor, grabben!
    Känner du inget behov att, om inte annat så för formens skull, bjuda en liten smula motstånd?!”  

Men det som till slut fick mig att agera var att en av de högväxta kvinnorna plötsligt sträckte sig mot mig och slet av den tunna guldkedja med medaljong jag bar runt halsen.
    Den lilla medaljongen bar en bild av Jungfrun, det stjärntecken jag är född i.
    Jag hade fått den av Elaine flera år tidigare och för mig överträffade dess affektionsvärde guldvärdet flera gånger om. Så när kvinnan efter att ha vägt kedjan i handen ringaktande kastade den ifrån sig rann sinnet till på mig.
    Jag drog in magen, spände musklerna, sträckte på fingrarna och tog ett vigt skutt rakt upp i luften. När jag landade på golvet intog jag en, om jag hoppades, skrämmande ställning och ropade samtidigt ”Karate!”

Jag vet inte vad jag trodde skulle hända, men jag hade definitivt inte räknat med att bli utskrattad.
    Alla tre kvinnorna skrattade hejdlöst och sedan tog den längsta av dem ett hastigt steg mot mig, grep mig om axlarna, lyfte mig till synes helt utan svårighet och kastade därefter när mig på sängen. Sedan sade hon någonting till kvinnorna i köket, på ett språk jag inte förstod, och en av dem kom strax ut och räckte henne en kniv. Med knäna mot min bröstkorg riktade hon dess spetse omväxlande mot min strupe och mot mitt vänstra öga.
    ”Where you want it? In eye? In neck? I kill you now” sa hon med den där underligt hesa rösen som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Jag var paralyserad av skräck.
    Hennes hastighet och styrka hade helt överrumplat mig, och jag låg fullständigt blickstilla. Jag var övertygad om att jag strax kulle dö. De andra kvinnorna rafsade igenom resten av mina tillhörigheter och plockade till sig de få ting de tyckte var värda någonting. Sedan tog de upp mina glasögon, som hamnat på golvet under det häftiga handgemänget och en av dem stoppade dem i sin jackficka, antagligen efter tillsägelse av den kvinna som satt på mig med knivspetsen bara någon millimeter från mitt öga.
    Nu pratade de alla tre med varandra, med låga röster, på det där märkvärdiga gutturala språket jag inte förstod ett ord av. Kvinnan i sängen tycktes vara den som bestämde och efter ett kort meningsutbyte lämnade de två andra plötsligt min lägenhet.
    Jag hörde dem springa nerför trapporna och även dunsen när de slängde igen entrédörren efter sig.

Den kvarvarande kvinnan tittade forskande på mig. Min panna var våt av svett som rann ner utefter min nacke och lämnade en stor blöt fläck på mitt kuddvar.

   ”You not want die?  Stay in bed, no talking, no screaming, five minutes.
Or I kill you.”
    Jag nickade mycket försiktigt för knivspetsen befann sig alltjämt mycket nära mitt vänstra öga.
    Plötsligt lättade trycket mot min bröstkorg och hon lämnade mig oskadad på sängen. Kniven slängde hon in i köket innan hon hastigt närmade sig dörren. Där stannade hon upp och vände sig mot mig.
    ”No talking. No screaming. Five minutes or I will kill you” sa hon.
    Sedan var hon försvunnen.

Forts följer