Det hela tog nog inte mer än tio minuter.
    Jag låg kvar på sängen och skakade av skräck, trots att jag hört kvinnans smattrande steg när hon sprang ner för trapporna och sunda förnuftet sade mig att man inte frivilligt stannar i närheten om man rånat och hotat en människa till livet.
    Dörren till min balkong stod fortfarande vidöppen och en råkall luft från Playa de Las Canteras gjorde att det lilla rummet verkade ännu mera ogästvänligt än tidigare.
    På det vita innertaket anade jag någonting som skulle kunna vara en kackerlacka, berövad mina glasögon kunde jag bara gissa.
    Jag frös som en hund och märkte nu att min kallsvett inte bara fuktat kudden, även sängen var så blöt att man kunnat vrida lakanen.
    Med en kolossal viljeansträngning reste jag mig från sängen och snubblade ut på balkongen. På strandpromenaden, alldeles utanför mitt lägenhetshotell, såg jag de suddiga konturerna av två människor.

Då brast allt för mig.
    Med tårarna forsande skrek jag med mina lungors fulla kraft, om jag skrek ”help” eller ”hjälp” minns jag inte, men de två skumraskfigurerna där ner tycktes inte reagera på annat sätt än att de tittade upp mot mig..
    Nattemperaturen i Las Palmas var 6 snåla plusgrader och det blåste friskt från Atlanten. Jag återvände gråtande till mitt rum och plockade på måfå till mig några klädesplagg från röran som kvinnorna lämnat på golvet. Jag drog på mig en skjorta och över den en ylletröja och rusade sedan ut ur rummet, nerför trapporna och ut på strandpromenaden.
    De två människor som jag sett från min balkong stod fortfarande kvar och jag bönföll dem om hjälp på alla språk jag kunde.
    De båda var kineser och berusade på gränsen till medvetslöshet. En av dem gjorde ett tappert försök att forma ord, men misslyckades. Den andre bara tittade på mig med vidöppen mun ur vilken saliven rann ned till en sliten jacka av svart läder. Nedanför skinnjackan skymtade ett vitt förkläde och på huvudet vittnade en slokande kockmössa om att han endera var kock eller också kom direkt från en maskerad.
    Jag insåg det lönlösa i att söka hjälp hos dem och rusade vidare utefter den folktomma strandpromenaden. Mina rop på hjälp blev allt svagare , jag trampade på en glasskärva och märkte då att jag inga skor hade på mig. Fortfarande gråtande stannade jag planlöst på den öppna plats där det två veckor tidigare stått en gigantisk julgran.

Då, äntligen!
    En människa!
    En muntert visslande mansperson på väg rakt emot mig! Mitt försök att ropa på hjälp blev bara ett ynkligt pip men han förstod ändå, min uppenbarelse talade nog för sig själv.
    Gråtattackerna återkom med förnyad styrka när han dessutom talade till mig på ren och oförfalskad stockholmska!
    ”Nä men, grabben, hörru, hur ere me dej? Va ere som har hänt?”

”Åh, herregud, du är svensk”, kved jag nästan överlyckligt.
    ”Njaä, ja e faktiskt spanjor, hörrudu, men ja har jobba på krogar i Stockholm i massor av år…”
    ”Du måste hjälpa mig”, bölade jag. ”Jag måste få hjälp med att komma till polisen! Jag har blivit rånad och hotad till livet och…”.

Nu tittade han på mig med ett generat småleende.
    Sedan såg han sig hastigt omkring och sa sedan, halvviskande:
    ”Vet du, grabben, ja ska säga som de e! Alltså, ja försörjer mig här på playan genom å gå runt å sjåla plånböcker, va! Ja ska gärna ge dej adressen till snuthäcken, va, å till å me rita en hyfsad karta om du behöver. Men följa med, njaää, de skulle nog va å utmana ödet lite i överkant, om du förstår va ja menar.”

Nästan lika förbluffad som jag blev över hans svar blev jag av att en liten täckt jeep märkt  ”POLICIA” just i detta ögonblick valde att köra upp intill oss!
    ”Faan också”, klämde min nyfunne vän fram men valde ändå att inte fly fältet.
    Polismannen i jeepen vevade ner sidorutan, vinkade oss till sig och sa en mening på spanska.
    Min vän förklarade: ”Någon har ringt snuten och uppgivit han hört rop på hjälp. De måste ju vara du!”
    ”Ja!” sa jag ivrigt och lutade mig fram mot polisbilen och sa. ”That’s me! I am the one who called!”
    
Polismannen inte ens tittade på mig och min hjälpsamme vän översatte vad jag sagt till spanska.
    Resultatet blev en lång harang från polismannen som sedan satte foten på gaspedalen och körde därifrån.
    Ännu en gång blev jag förbluffad, men förklaringen andades det manana vi nordbor så ofta betraktar som betecknande för livsstilen i sydeuropa.
    ”Han sa att du skulle komma till poliskontoret imorgon förmidag, någon gång efter klockan nio”, sa den svensktalande spanioren som verkade påtagligt lättad av att polisfordonet lämnat platsen.
    ”Då skall det finnas engelsktalande personal på plats, så du kan göra en formell anmälan. Å så tyckte han att du skulle låta någon kolla upp din fot! Din socka e alldeles blodig!”
    Jag tittade ner. Den vita sockan på min högra fot var faktiskt röd av blod, men jag kände ingen smärta.
    
Det var fortfarande alldeles mörkt ute men i en del hotellfönster var ljusen nu tända.     Jag tittade vanemässigt på min vänstra handled som dock skvallrade om att mitt armbandsur var ett av de ting som funnit nåd i de sparsmakade kvinnornas ögon.
    ”Certina betyder säkerhet” erinrade jag mig plötsligt en gammal reklamslogan.
    Jo, pyttsan.
    

”Vet du vad klockan är?”, frågade jag spanjoren. Han halade fram en gammal silverrova ur jackfickan, fällde up det cisellerade locket, tittade på urtavlan och sa:     ”Den här pröjsar en kvart över fem, men jag vet inte hur pålitlig den är. Jag har bara haft den ett par dagar.”
    Jag anade att någon som haft den betydligt längre snart skulle komma att sätta sig i förbindelse med sitt försäkringsbolag.
    ”Du sa någonting om en kartskiss?”, sa jag.
    ”Det är enklare än så”, sa han och pekade. ”Du går bara upp den gatan tre kvarter, sedan tar du till vänster ungefär femtio meter. Fastighetens fasad är märkt med samma trivsamma ord som jeepen var nyss.”
    ”Tack för all din hjälp”, sa jag.
    ”Det var så lite”, sa han.

Sedan vände jag mig om och började återtåget till mitt hotell. Nu kände jag tydligt att jag gjort mig illa i foten och jag haltade antagligen en smula.
    ”Du, grabben!” hörde jag plötsligt bakom mig.
    Jag vände mig genast.
    ”Inte för att det spelar någon roll”, sa han, ”men du kanske vill veta att du satt på dig den där ylletröjan med avigsidan ut!”

Jag tittade och konstaterade att han hade rätt. Sömmar och trådändar överallt.     Dessutom hade jag glömt att knäppa gylfen.
    ”Jag vet ju inte ens vad du heter!”, ropade jag.
    ”Det vet jag väl”, sa han. Varefter han vinkade, vände sig om och gick.

Balkongdörren stod fortfarande vidöppen när jag kom tillbaka till mitt rum och alla mina återstående tillhörigheter låg utspridda på golvet. Jag gick ut i köket och övertygade mig om att plånboken med sitt värdefulla innehåll låg kvar bakom kylskåpet. Sedan svepte jag in mig i en filt och satte mig i ett hörn av rummet och väntade gråtande på att solen skulle gå upp.