"Jag påverkas inte av reklam."

Det slarvigt utkastade påståendet hör man då och då från människor som på fullt allvar tror att de har förmåga att särskilja reklamens löften från all annan information som drabbar dem i det så kallade kommunikationssamhället.

Jag önskar verkligen att de hade rätt. Men om man av egen erfarenhet vet att man kan få läkare att förändra förskrivningen av blodtryckssänkande preparat via reklam, om man upplevt hur försäljningen av gräddfil kan öka med närmare femtio procent tack vare en annons, om man kan övertyga gynekologer och andra specialister att föredra ett visst p-piller framför alla andra...

Då är man mera luttrad.

Men låt mig exemplifiera med två helt andra exempel.

Många svenskar betraktar journalisten Charlotte Reimersson som svensk pionjär när det gäller kritisk konsumentupplysning i massmedia. Men vi, som är mer till åren, minns den stridbara skribenten Willy-Maria Lundberg som den verkliga föregångaren. Lika varmt som hon förespråkade bra varor, lika energiskt och välformulerat angrep hon dåliga produkter som prackades på landets konsumenter.

Men ibland kunde det bli kontraproduktivt, ett uttryck som Willy-Maria förmodligen slapp höra. En gång satt hon i TV och ondgjorde sig över en produkt som varuhuskedjan EPA importerat för att sälja till svenska husmödrar. Det bör ha varit någon gång under det sena 1950-talet, och jag tror att hon var gäst hos Ria Wägner, när hon visade upp en städrock på den svartvita TV-rutan och sade ungefär så här:

"Ett exempel på verkligt usla varor är den här städrocken som EPA vill att svenska husmödrar skall ha på sig! Ni skall vara glada att vi inte har färg-TV, för då skulle ni se att tygets mönster är precis lika uselt som sömnaden! Den här illa hopkomna tygtrasan är en skymf mot svenska husmödrar och EPA har köpt hem ett par hundratusen exemplar med den enda ursäkten att den inte kostar mer än nio kronor och femtio öre!"

 Dagen därpå såldes hela EPA:s lager.

Vid ett annat tillfälle avrättade tidningen Lektyr en så kallad "Hårtrimmare", en mackapär av plast som försågs med ett rakblad och då påstods kunna ersätta klippning hos en frisör. Lektyrs journalist hade själv provat produkten och berättade för läsarna att den var fullständigt oanvändbar. Som illustration till artikeln hade man en avbild av den annons med villken tillverkaren, i överdrivna ordalag,beskrev den meningslösa plastbiten. I den avbildade annonsen fanns en kupong. Veckorna efter tidningens utgivning fick tillverkaren flera beställningar via urklipp ur Lektyr än via sina vanliga kupongannonser.

Vi är offer för reklambudskapen, oavsett i vilken form de kommer.

Ingen är opåverkad. Några av oss vet bara inte om det.