Du min säng
min ensamma flotte i livet
jag kommer till dig
som en skeppsbruten
då allt är sönderslaget.

Jag sträcker ut på dig
mina trötta lemmar
lik en trasdocka
utan styrsel eller liv.

Du känner min kropp
och håller den ömt i ditt mörker
Kära säng, större är ditt tålamod
än någon mans som delade din famn med mig.

Bakom fönstret ser jag björken
sorgset hänga sina grenar,
löven faller ett och ett.
Du är stum och jag är ensam
vi är båda fångna
i ett jordiskt, himmelskt
obevekligt nät.