där dina spår i sanden är Nilens delta
som svämmar över av min andedräkt

när solen står som högst
följer jag dig till Troja

där solen reser sig
i all sin hetta
avslöjar vart levande ansikte

naket

står de slutna ögonen bjudande
stillhet


andetag


*


här är jag avklädd
intill dig

intill lystnaden och tårarna
intill rörelsen som bjuder
intill förunderlighet


talar din röst

om saknaden du känner
om de gåtor du får
om allt vad du inte giver


*


hur dina händer griper
söker omsluta tomheten
famnar efter lugnet

allt som försvinner

mellan dina förtvivlade andetag
skakar din krampande kropp
när dina skrik ekar mellan bergen


då solen reser sig
naken i sin hetta
avslöjas
ditt levande ansikte

är raseriet
en smältande mosaik
är rädslor
oläkta sår i själen
är tårar
dina läppar mot min panna

vill dröja kvar
men du går mot staden

till de murar som rests i minne
i förväntan och förhoppning

till rösten du föddes med
berättar om allt som göms



det är först då du sjunger

sången jag lärde dig

med den röst som är din





blod är liv





din nöd är din








min död är min