Man kan ju tycka att ärlighet inte ska vara för mycket begärt, det borde ju vara en ganska simpel sak att ge någon man älskar. Och det är dessutom allt jag ber om, jag bryr mig inte om ditt förflutna, utan om vem du är idag , jag bryr mig om vilka brister du har, jag vill bara att du är ärlig. Ärlig om vem du har varit och vem du har blivit och vem du vill vara. Och jag ber dig inte om att göra mig hel, frisk, sudda bort mina minnen och trolla bort min mansfobi eller förföljelsemani. Det är snudd på omöjligt, flera bitar saknar i mitt pussel, men jag önskade och bad om att du skulle hålla fast vid det som fanns kvar av mig och inte släppa taget, och på knä, med rödgråtna ögon lovade du det. Du svor att du skulle det!
Och så föll jag för det där, dina mörka ögon, ditt latinlovertalk - ren bullshit vilket jag borde lärt mig vid det här laget.
Jaja, jag kan ju försvara mig med att jag har borderline, vilket betyder att jag blir besatt och klamrar mig fast vid folk så fort de bara kollar åt mitt håll, och när de ögonblicket senare skakar bort mig (eftersom faktiskt alla människor, vilket också jag borde lärt mig vid det här laget, är likadana och ingen står ut med mig en längre stund ... ) blir jag självmordbenägen.
Hur som helst, du tog min hand, övertalade mig om att det va bättre utanför min, i mina ögon, fantastiska depressionsbubbla. Dina starka armar drog upp mig från den mörka hålan, men när jag fick se allt det där, då kom minnena tillbaka. Hur skrämmande deras blickar va, varför skulle jag låta mig förnedras såhär? Gång på gång?
Det är ju lätt för dig att säga att det inte alls är farlig, jag är bara paranoid och ser inte hur vackert allting här och kan vara, även för mig. Men det är du som är blind, du ser inte deras tankar, du ser inte hur de sårar mig, de ser inte hur blodet och skammen rinner ner längs mina lår, du ser INGENTING!
Jag kollade ner i marken för att slippa deras hatiska blickar och du ledde mig hemåt, och så sa du: berätta nu, vem har orsakat all din smärta?
Jag tvekade, men berättade sedan saker som jag inte ens hade berättat för mig själv, händelser som jag inte längre va säker på att de ägt rum, eftersom Han alltid sa att de va lögner, att jag överdrev .. och de va ju inte hans fel, det var MITT!
Och då trodde jag att du förstod, att det kunde få dig att begripa varför jag betedde mig som jag gjorde.
Men istället låg du där, full och lycklig, naken och alldeles varm, tillsammans med den där, DET DÄR ärrlösa monstret, utan blodiga ben, utan söndertrasade hjärtan, ihjälknullade hjärnor och armar fulla av sårskorpor och torkade bloddroppar. Hon var nästan perfekt tror jag, iallafall lite lössläppt, eller bara orädd.
Inte like tråkig och ärrad, inte ansträngande alls. Hon va så enkel att få, och jag så enkel att bryta ner.
Jag släppte taget om din hand, och föll ner på bottnen. Hårt, men frivilligt - absolut!
Det va ju så bekvämt där, jag hade suttit där nere så länge, Jag visste vad som hände, jag visste vad jag kände, jag visste hur jag slutade känna och jag visste hur skönt det var att låta mitt blod gråta ut all ångesten.
Och det var ju ensamt utan dig, men det förde bara mig, herr rakblad och fru Bulimi närmare varandra.