Jonas Andersson var på biblioteket här om dagen. Han gick in där och drev omkring en stund eftersom det regnade ute. Medan han gick där kände han omisskänliga dofter och hörde omisskännliga ljud. Just sådana dofter och ljud som vem som helst skulle kunnat tänka sig att finna just i ett bibliotek vid ungefär tvåtiden på eftermiddagen en onsdag i en mellansvensk stad i stort sett vilken som helst. Det var doften av gamla böcker här och där. Doften av dam eller herrparfym. Doften av färska rosor eller minutgammal fis. Det stod en air av hemlighetsfullhet i luften mellan människor och böcker. Löften om mystik och lustfyllda möten. Få ställen lockar med en sådan oerhörd mängd av lockelser som just bibliotek, där det mesta finns nedskrivet och även att lyssna eller titta på. Jonas tittade på folk och han tittade på litet olika böcker som stod i hyllorna. Efter kanske en halvtimme slog han sig ned på en stol och såg samtidigt att bara två av de fem stolarna som stod där var upptagna före honom. I den ena satt det en vithårig dam på kanske en sjuttiofem år eller så. I den andra stolen satt det en grabb på kanske en sexton år eller där omkring. Damen läste en tjock deckare som var inbunden och grabben satt och bläddrade i en datortidskrift. Han hade dessutom några till liggande på bordet framför sig. Jonas slog sig alltså ned på en ledig stol nära fönstret och började läsa i en pocketbok som var en roman av en svensk författare. Medan han satt där och läste hann de andra bytas ut av andra människor, varav en ung kvinna som satt och tittade ut genom fönstret och inte läste i någonting alls. Kanske satt hon och väntade på någon. Då klockan närmade sig fyra reste sig Jonas ur stolen och släntrade förstrött mot utgången, passerandes hyllor med lättillgängligt till utlåning, vissa saker blott för ett par dagar som de där videofilmerna och dvdaskarna. När han passerade förbi disken och närmade sig de där bågarna som var till för att hindra folk från att föra med sig böcker och annan materiel från biblioteket utan lov, blev han anropad av en kvinna bakom disken. Hon stod upp och stirrade mot hans person. Jonas stannade mitt i steget och vände sig till hälften om.
-Menar ni mig?
-Ja, kom hit är ni snäll.
-Jag är nästan alltid snäll.
-Ni förstår väl att om ni skall ta med er böcker ut härifrån så måste ni först visa att ni tänker låna dem. Och för att låna dem måste ni visa upp ert lånekort och boken för personalen eller apparaten där vid pelaren. Först då kan ni med gott samvete ta med er böckerna hem för några veckor.
-Få se nu om jag förstått saken rätt. Om jag hittar en bok i biblioteket som jag vill låna hem och det för några veckor så måste jag först följa ritualen med boken och ett lånekort, oavsett om den inbegriper ett möte med personalen eller den där automatiska lånelådan?
-Just så är det.
-Bra. Då förstår vi varandra. Sade Jonas och började gå mot utgången igen. Varpå kvinnan bakom disken tryckte på larmet som fick biblioteksdörren att gå i lås samt en vakt att så småningom dyka upp och låsa upp dörren tillfälligt för att själv ta sig in.
Vakten tittade mot disken till och då pekade kvinnan på Jonas. Varpå vakten gick fram till honom och tittade honom i ögonen.
-Hur var det här då? Frågade vakten Jonas. Men Jonas tittade på kvinnan som även hon tittade.
-Han vill ta med sig en bok här ifrån utan att genomgå ritualen.
-Ritualen? Vakten såg alldeles konsternerad ut. Han tittade på kvinnan för att få ledning.
-Mannen där vill ta med sig boken hem, den han håller i handen. Utan att först låna den genom att visa upp lånekortet och få kvittens på att han registrerat den som ett lån.
Vaktens ansikte sprack upp i ett flin.
-Jaså. Ni vill stjäla boken? Det skall vi allt bli två om.
-Vill Ni stjäla boken? Frågade Jonas vakten och såg förvånad ut.
-Självfallet inte. Jag menar förstås att om ni tänker stjäla boken istället för att låna den så kommer jag att lägga mig i och hindra er från att göra det.
-Det vore mig fjärran att från detta bibliotek, eller något annat heller för den delen, lägga hand på en bok som tillhör detta pampiga mausoleum.
-Detta vad då? Frågade vakten som alltid haft svårt för pampiga ord.
-Mausoleum.
-Är ni alldeles säker på att…
-Han försöker stjäla en bok, ser ni väl. Hindra honom. Musröt kvinnan bakom disken, åt vakten.
-Ja, just det. Ni försöker stjäla en bok. Ta nu genast fram ert lånekort samt boken och sätt dem mot apparaten här. När ni har registrerat ert lån kan ni lämna lokalen.
-Jonas tyckte att de var en smula tokiga, men om de nu verkligen var det så gjorde han nog bäst i att lyda. Han gick fram mot apparaten och försökte läsa instruktionerna. Sedan grävde han djupt i den plånbok han fiskat fram ur kavajen och försökte sig på ett enkelt konststycke. Apparaten gav inte ett ljud ifrån sig och den vägrade att lämna ifrån sig något kvitto.
-Jag förstår mig inte på den här apparaten. Den vill inte att jag lånar den här boken. Sade Jonas till kvinnan bakom disken.
Varpå hon stegade fram och upprepade ritualen sådär som hon gjort så många gånger förut. När boken låg med baksidan dikt mot glaset förde hon kortet… men apparaten sade ingenting, inte minsta lilla pip av bekräftelse eller ens förskräckelse. Kvinnan lät sig inte förvånas. Hon tog bara bort kortet och boken och började om igen. Efter tredje gången av misslyckande tittade hon misslynt på apparaten och lät blicken hjälplöst vandra vidare till vakten och sedan även till Jonas.
-Kan det vara så, sade Jonas. Medan vakten stirrade på honom.
-Jaha, vad då, sade kvinnan.
-Jo, den där boken köpte jag här om veckan i en bokhandel. Den kostade trettioåtta kronor för det var rea och så tog jag med mig den hem. Det vill säga att jag stoppade ner den i kavajfickan och gick hem. När jag så kom hit idag hade jag den med mig och satte mig att läsa den och när jag skulle gå höll jag den ännu i handen och sedan ropade ni på mig och nu så står vi här och kan väl inte annat.
-Är boken er egen? Men varför sade ni inte det med detsamma?
-Jag har lärt mig att när man är på offentliga ställen skall man ha respekt för vad andra människor har att säga och följa deras råd, rekommendationer och regler i mesta möjliga mån. Ni verkade så fullt och fast övertygad om att ni bara gjorde det rätta och samtidigt lika övertygad om att jag gjorde mig skyldig till en förseelse att jag blev mer häpen än förorättad och inte kom mig för med att hävda min sak. Sedan kallade ni på vakten och även vakten innehar en viss auktoritet som man inte gärna bestrider. Då var det bättre att låta er genom praktisk övning får reda på vem som möjligen hade rätt i sak.
-Hmmm. Ja, ja, för den här gången då… sade kvinnan och tittade på vakten.
-Hmmm. Ja, ja, för den här gången då… ekade vakten och började gå mot utgången. Han gjorde en gest mot Jonas för att få honom att även han närma sig utgången. Vakten skulle förstås släppa ut honom. Jonas vände sig mot kvinnan.
-Boken? Hon höll den krampaktigt i ena nypan som en slags dyrgrip i en antikvitetshandel.
-Boken? Jaså, jaha ja. Boken. Hon såg förvånad ut först men sedan släppte hon liksom motvilligt greppet om den och slängde ifrån sig den med ett nonchalant tjejkast så den singlade genom luften och landade i Jonas utsträckta hand. Skulle ha gjort i alla fall. Istället flög den förbi innan han hann sträcka ut handen för att fånga dyrgripen. Boken landade med en smäll på ett ställ med dvd-filmer så att stället for ned mot golvet, villigt följande tyngdlagen så att alla filmaskarna utom en drattade och studsade omkring på den heltäckande mattan. Här såg kvinnan alldeles perplex ut och vakten stod först bara som en annan fåne och kiknade av illa återhållet skratt. Han fick dock en ilsken blick av Jonas som skyndade till kvinnans hjälp och plockade upp askarna igen.
Senare samma dag stack en geting in gadden i halsen på en nästan känd filmskådespelare och bara några timmar senare var en man död i en helt annan del av landet när han så när hamnade under en buss och istället för att själv falla framför bussen, i förskräckelsen puttade ut närmast framförvarande vilket var ett flickebarn i åttioårsåldern och hon blev istället överkörd av just den bussen och mannen bakom fick en hjärtattack ändå och dog han med, fallande mot bussens sida.
Ett jordskred i Bolivia begravde 3.618 människor under lerjorden och tidningarna nästa dag var fyllda av just bussolyckan samt att kunde det nu verkligen bli mycket hetare den sommaren? Bolivia stod det dock om på sidan sexton och att det var ett land mycket långt borta som fortfarande var mycket fattigt trots att det fanns så många amerikanska företag där som välvilligt omhändertog landets tillgångar på ett för USA bästa sätt.
Jonas gick ut och åt samma kväll och han beställde en fläskfilé Nobis med en myckenhet av pommes frites otillräckligt täckt med ur frysen tagen och uppskuren korv av persiljesmör. Till detta drack han ett glas starköl samt åt en lätt sallad. Medan han lät sig väl smaka rånades en guldsmedsbutik i huvudstaden och en fotbollsmatch mellan tvenne storstadslag spelades för tomma läktare på grund av ett bombhot mot just läktarplatserna. Trots att ingen bomb hittades beslöts det att matchen skulle spelas utan publik och det var ju tur det för då fick Elisabeth sin vilja fram och kunde ha en maffig hemmakväll med sin Tony istället som fick nöja sig med att se en dvd med Patrick Schwaize där den gossen spelade danslärare på ett gammalt pang på femtiotalet, någonstans mitt ute i vildmarken som inte ens låg i Sverige, mot en benig miss Jennifer Grey. Att Elizabeth sett filmen ungefär trettio gånger förut bekymrade henne inte ett dugg. Det här var hennes kväll. Ända tills ett gäng tonåringar kom förbi och satte eld på en barnvagn som stod fredligt parkerad i trapphuset. Brandkåren hade på grund av nedskärningar ingen station att hålla till i och de tre brandkårer som sedan stämde träff utanför flerfamiljshuset kämpade förgäves. De hade anlänt trettiosju minuter för sent och polis och ambulanspersonalen var på fest i grannskapet. Huset brann ned till grunden och fyrtiofyra människor skulle ha mist livet om det inte varit för Jonas Petterson, en rådig ung man och hans syster Eva-Britt som gjorde vad de kunde med sina yrkesverktyg borrmaskin, kofötter och spett. För att bryta upp de dörrar bakom vilka folk inte alls ville öppna för folk med inbrottsverktyg i händerna som påstod att det brann i huset. Nu var det bara tjugosex människor som dog och resten blev bara brandskadade.
I Venezuela gick en fest åt skogen när amerikanska soldater bröt sig in i jättevillan där festen pågick, och det bara för att de var sugna på litet tjack och smack som det var strängeligen förbjudet att röka på militär mark. En kvinna i Österrike föll från en balkong från sjunde våningen när hennes gäster allesammans tillsammans med henne nödvändigt skulle ut och stå på den. Eftersom ett bröllopsfölje samtidigt passerade nedanför så klarade sig människorna som föll från balkongen när de drattade ned på brudparet med flera vilka dog bara några minuter senare till följd av inre blödningar. Vilket dock Jonas Andersson inte visste något alls om eller ens skulle ha bekymrat sig för medan han funderade på om han skulle äta glass med jordgubbar till efterrätt eller bara beställa in ett nytt och fräscht glas bubblande starköl.